söndag 25 september 2016

Jerry Donahue däckad av stroke

En av mina favorit-gitarrister, Jerry Donahue, fick en allvarlig stroke för knappt två månader sedan, har jag nu fått veta... Jag är chockad...! Igår fyllde han 70 år och kämpar fortfarande för sitt liv...

Jerry Donahue är amerikanen som flyttade till England och förändrade brittisk folkrock med sitt makalöst smakfulla gitarrspel och när vågorna kommer in i "The Sea" på Fotheringay's debut-album tar jag instinktivt skydd med kroppen! Det suggestiva spelet på "Nothing More" är också bland det vackraste jag hört någon spela på en elgitarr:



Därtill:
En av de mest fantastiska låtar som gjorts: "One More Chance" med Fairport Convention innehåller ett gitarrsolo så expressivt och explosivt att jag inte kan hitta några ord...
Läs mer på bloggen, och lyssna, här: Ännu en chans.

Förutom sitt gitarrspel i Fotheringay och Fairport Convention så har Jerry Donahue gjort en kulturell hjälte-insats när han sett till att dessa verk till slut getts ut på skiva:
1) Sandy Dennys live-skiva "Gold Dust" restaurerades ödmjukt och Donahue ersatte även gitarrerna med nyinspelningar för att få det lyssningsbart. En av de skivor som fått mig till tårar vid första lyssningen...
2) Han letade upp det outgivna materialet till Fotheringays andra skiva och fick det att bli ett helt album.
3) Han var med och fick Fotheringay-boxen utgiven, med den fantastiska DVD:n. Bara drygt 17 minuter, men en av de DVD-skivor jag skulle ta med mig till en öde ö... Se och hör det hela här:



4) Mot alla odds återuppstod Fotheringay utan Sandy Denny förra året och de var just ute på en kort turné i somras. Bara några veckor innan stroken spelade Jerry Donahue så här med Fotheringay på Newport Folk Festival:



Jag önskar Jerry ett stadigt tillfrisknande och att han på något sätt ska kunna uttrycka sig med en gitarr igen... Oddsen är små, knappt det, men jag hoppas det, och att han ska återvända till ett liv så bra som det är möjligt...

Livet är skört, oerhört skört, och jag har funderat mycket idag... Varje sekund är värdefull...!


lördag 24 september 2016

Bruce Springsteen visar sina hemligheter

Bruce Springsteen har släppt sin självbiografi, "Born To Run", och den lär handla mycket om hans uppväxt med konflikter hemma och han avslöjar flera hemligheter, som att han under många år lidit av återkommande depressioner och därför gått i terapi.

Det är när en kulturpersonlighet vågar visa sig som en liten, vanlig människa med alldagliga problem och funderingar, som han (eller hon) just därför blir något "stort".

Jag har många gånger varit lite kylig till Skavlans intervjuer på TV, tyckt att norrmannen håller sig alltför ytlig och inte ställer de djupare följdfrågorna som förefaller oundvikliga. Men när Springsteen igår fick prata i nästan 30 minuter blev det både innerligt och djupt... Men det var nog Springsteens egen förtjänst, han visste vad han ville ha sagt och berättade utan blyghet om sin uppväxt och sin relation till sin pappa, om vad han anser om Trump och det amerikanska valet, och mycket annat. Missa inte...! (Finns på SVT Play!)



För många år sedan gav Springsteen ut en box med liveinspelningar och på den finns ett av The Boss största ögonblick: På introt till "The River" återger han när han hemma för sin pappa berättade om att han varit och mönstrat, och vad hans pappa sade när han fick höra resultatet. Mycket rörande berättat!

Jag brukar säga att de största stjärnorna är de som kliver ner från piedestalerna och ställer sig mitt ibland oss, med sina mänskliga svagheter och all sin osäkerhet, och just därför blir starka förebilder som har något att förmedla. Springsteen är definitivt en sådan...! Jag ser fram emot att läsa boken...!


onsdag 21 september 2016

Jo, kanske ändå...

Dawes - "We're All Gonna Die" - Hub Records 2016 - (Igen !!!)

Ibland kan man ha fel, och jag får krypa till korset i det här fallet... Jag lyssnade åtskilliga gånger innan jag skrev den förra recensionen och jag var helt säker på att inget mer skulle hända i min uppfattning... Jag tycker fortfarande att "We're All Gonna Die" är en besvikelse. Men jag har fortsatt att lyssna och jag börjar tycka att det mesta är ganska bra, trots allt...

Vi tar det låt för låt:
1. "One of Us": Jag har svårt för när man mixar in sången i något slags "resonans-filter" och när det därtill låter överstyrt blir det för mig för mycket som stör... Synt-ljudet på gitarrerna förvärrar det än mer. Kunde annars varit en hyfsad låt, inte mer...
2. "We're All Gonna Die": En väldigt "odawesisk" sång, men en fin melodi och bra sång av Taylor Goldsmith. Har vuxit till sig!
3. "Roll with the Punches": En av de låtar jag gillade direkt, trots att vanligt gitarrljud hade varit mer passande... Ganska lik "Don't Send Me Away" från förra skivan.
4. "Picture of a Man": Trist med det "syntiga" ljudet med trum-maskiner. Annars en riktigt bra låt där Taylor Goldsmiths flickvän Mandy Moore körar.
5. "Less Than Five Miles Away": Det tog lite tid innan jag hittade den här, men nu sitter den... Tänkvärd lyrik som berör... Häftig bas-gång mot slutet!
6. "Roll Tide": Märkte jag inte först, men en riktigt bra låt där Griffin Goldsmith sjunger mycket bra. Han brukar ju sjunga snabbare låtar, men här visar han att han med bravur även klarar mer sofistikerade alster. Får mig lite att tänka på Timothy B. Schmit.
7. "When the Tequila Runs Out": Det bästa man kan säga är väl att man mot sin vilja lätt får eländet i huvudet...
8. "For No Good Reason": Helt suverän låt på alla sätt! Lite som en slags fortsättning på "Somewhere Along The Way" på "All Your Favorite Bands"...
9. "Quitter": Ännu en låt som det tog lite tid att upptäcka... Det "syntiga" kompet drar ner helhetsintrycket, annars en av de bästa på skivan...
10. "As If By Design": Kändes först tråkig och seg, men nu tycker jag att den är inspirerande laid-back och riktigt attraktiv... Jazzig nattklubbs-stämning med kloka tankar...

Så... Inte Dawes bästa skiva, troligtvis motsatsen, men långt bättre än mina tidigare intryck och vida mycket bättre än det mesta som släpps ut...

Men, med en annorlunda produktion och instrumentering kunde det varit ännu bättre...!

Fortfarande tycker Dawes om att tolka sina låtar i nedbantad akustisk skrud. Lyssna på hur suveränt de för en vecka sen framförde tre av låtarna akustiskt på ett besök hos tidningen "Acoustic Guitar":



Dawes lever och frodas än... Ibland är det skönt att man har fel och får ändra sig...!


måndag 19 september 2016

Hel konsert med Catherine MacLellan och Chris Gauthier

Ibland blir man bara så glad... Som när man hittar en hel konsert med Catherine MacLellan och Chris Gauthier, 100 fantastiska minuter i riktigt bra kvalitet...!



Jag säger bara: Lyssna och njut, bli berörd och älska denna musikaliska fe...!


fredag 16 september 2016

Jayhawks - ett av de stora banden


Jayhawks - Nalen, Stockholm 2016-09-15

Mot slutet säger Gary Louris: "Oh, a grey hair...! Where did that come from...?" Det syns att Gary har blivit äldre, ovanligt korthårig och med grå skäggstubb... Men han verkar må bättre än på länge och har lärt sig uppskatta det han har här i livet, som det fenomenala band han leder: Marc Perlman på bas, Tim O'Reagan på trummor och sång, samt Karen Grotberg på keyboards och stämsång. De har alla varit en del av Jayhawks mycket länge nu. Den nye gitarristen Jeff "Chet" Lyster, som även spelar steel, imponerar med några riktigt fina solon.

Nalen fylldes denna kväll och förvånansvärt många yngre var där för att höra Jayhawks spela både nytt och gammalt i nästan två timmar... Inget snack om att det här är ett av de stora banden, även utan Mark Olson. Gary Louris står förstås i centrum, men Karen Grotberg fyller dekorativt ut ljudbilden och står för fina harmonier. Minst synlig, men oerhört viktig, är Tim O'Reagan vars stämsång är så suverän att man häpnar. Därtill en duktig trummis...!
Tim stal nog lite av showen när han framförde sina "Tampa to Tulsa" och "Bottomless Cup". Här finns en video med "Tampa to Tulsa" från gårdagskvällen. Efter den kom kvällens längsta applåd och ovationerna för Tim var överväldigande. Välförtjänt...! Kvällens absoluta höjdpunkt för mig...! Här en helt annorlunda version, i mycket bättre inspelnings-kvalitet:



Bredvid mig stod ett ungt par och när "The Man Who Loved Life" började med frasen "Won't you take my hand?", då tog de varandras händer och log. När sedan Tim O'Reagan så starkt sjöng sin "Tampa to Tulsa" återupprepades det hela när dessa textrader framfördes:
Please don't ask, take my love and make it last
Please don't ask, ease my worried mind
And take my hand
- Tim O'Reagan


En annan höjdpunkt var när Gary Louris började extranumren ensam med akustisk gitarr och spelade en gripande vacker version av "Settled Down Like Rain".

Jayhawks har gjort så många möjliga hit-låtar att det närmast är ett bakvänt mirakel att de aldrig fått någon riktig listframgång. Kanske de helt enkelt är för bra. Den nya skivans låtar lät riktigt bra på scen och skivan växer fortfarande. Visst är den ojämn och lider lite av en torr digital produktion, men live så blir det mycket bättre.

En riktigt fin kväll med ett band som förtjänar mycket mer uppmärksamhet... Det är jag övertygad om att alla på Nalen denna kväll skulle kunna skriva under på...!

Avslutar med en färsk TV-inspelning av "Quiet Corners and Empty Spaces", med den nye kortklippte och skäggige Gary Louris. Vad spelar det för roll med några gråa hårstrån...?



Det var igår exakt 24 år sen "Hollywood Town Hall" släpptes... Kanske de skulle spelat den från start till slut...? Fast det förutsätter ju en viss Mark Olson... Och detta band är ruskigt bra även utan honom...! Om än lite annorlunda...


måndag 12 september 2016

Hel konsert med Dawes i högform

Jag tycker ju inte om att skriva ner musik, vill ju hellre lyfta fram det jag tycker är bra... Men med Dawes nya var det oundvikligt... Men det smärtar att göra det när det gäller det band som jag tycker är det bästa som kommit fram på hela 2000-talet...!

Så, här kommer något som balanserar det hela: Ett fullständigt enastående framträdande på Shrewsbury Folk Festival i England förra sommaren:



Här glimmar det av underbar musik framförd med både briljans, dynamik och glädje.
Lyssna på "Somewhere Along the Way" (börjar vid 26.00) och gitarrspelet mellan Taylor Goldsmith och Duanne Betts. Mycket bättre än så blir det inte...!!


söndag 11 september 2016

Nej !!

Dawes - "We're All Gonna Die" - Hub Records 2016

Detta är inte dåligt... Inte heller ointressant... Inte heller så bra, dock... Jag är grymt besviken på nya Dawes-skivan, det måste jag ju erkänna...
Mycket handlar ju om att jag älskar deras fyra första skivor, som än idag fortsätter att växa, ännu hittar jag nya saker jag gillar hos dem.

Vad är nu detta? Var är alla kluriga melodier som växer fast i sinnet? Var är alla härliga gitarrer? Var är Duanne Betts? Var är alla härliga harmonier mellan bröderna Taylor och Griffin?

I stället får vi trummaskiner, sång genom resonans-filter (eller vad man nu ska kalla det?), skräniga synt-slingor och väldigt få låtar som kommer att växa och bli kärt älskade här hemma... Jag antar att bandet vill bevisa att de kan vara experimentella och utforska nya marker, men för mig funkar det inte riktigt...

"For No Good Reason" är väl den låt jag gillar bäst, där låter de lite mer som de brukar. "Roll With The Punches" och "Picture Of A Man" är väl inte så tokiga de heller, men övriga sju spår lämnar mig ganska oberörd, trots bra och eftertänksam lyrik. Det känns som något som hjärnan säger att jag borde ge fler chanser, men som aldrig kommer att bli något jag vill återvända till gång på gång...

Jag är övertygad om att Taylor Goldsmith och Dawes kommer skapa mycket mer minnesvärd musik i framtiden, men det här albumet vill jag nog helst glömma...


tisdag 6 september 2016

Lewis and Leigh - imponerande harmonier i världsklass

Lewis & Leigh - "Ghost" - Celticana Records 2016



Jag har nu haft Lewis & Leigh's debutalbum "Ghost" i snart en månad och jag är fortfarande helt betagen av den klass och styrka de visar upp. En imponerande samling låtar framförda med dessa utsökta harmonier i absolut världsklass och med en charm och en innerlighet, blandat med lite pop-känsla och en stor portion glädje.

Jag citerar lite av vad jag tidigare skrivit om Al Lewis och Alva Leigh:

"Det finns röster som passar för varandra... och så finns det röster som passar så självklart med varandra att de växer ihop till en helhet, en tvåsamhet som inte går att ifrågasätta, de passar helt enkelt bara ihop som ying och yang... Alva och Al har dessutom ett överflöd av värme och charm. Det finns en uppenbar glädje runt dem som smittar allt i deras närhet.." (Lewis and Leigh - Harmonier i världsklass) 28 juni 2016

"All Night Drive" är med sina fantastiska stämmor och oemotståndliga melodi det vackraste jag hört på ett bra tag. (...) Det här är helt enkelt så enastående vackert och känslosamt att man måste vara gjord av sten för att inte bli ordentligt påverkad...!
(Vad gör man efteråt...?) 19 juni 2015

"Walesaren Al Lewis, som varit på bloggen åtskilliga gånger, och Alva Leigh från Mississippi bildar en duo som fullkomligt gnistar av charm, utstrålar glädje och gör musik som känns absolut självklar. Finns det någon rättvisa måste det här bli en hit..."
(Paradis med charm och glädje) 25 januari 2015

Duon har tidigare gett ut 3 EP:n i liten upplaga och därtill några singlar digitalt, och du kan lyssna på alla dessa låtar på deras Soundcloud-sida. Tre av låtarna finns också med här, men i övrigt är det nya alster. En kort skiva på 30 minuter, men när det är så här bra och med harmonier i absolut världsklass... ja, då spelar det ingen som helst roll...

Länkar:
Lewis & Leigh - där du också kan läsa om hur de träffades och musikaliskt tycke uppstod...

Lewis & Leigh på Soundcloud - där du kan lyssna på alla låtar från deras tre olika EP-skivor, samt den fantastsika singeln "Paradise".




söndag 4 september 2016

Snart dags för Jayhawks

Om en dryg vecka spelar Jayhawks i Stockholm. Även om jag är lite delad om hur bra nya skivan är, en konsert med Jayhawks brukar alltid bli bra, oftast otroligt bra...

Nyligen var de och spelade in fyra låtar för en ny "Tiny Desk"-video hos NPR. Helt riktigt: Otroligt bra...! Även om Gary Louris börjar se lite gammal ut, han är bara 61 år och ett under av vitalitet och känsla. Och bandet med Karen Grotberg, Marc Perlman och Tim O'Reagan backar upp honom föredömligt och lyhört.



Den 15 september spelar de på Nalen i Stockholm. Missa inte...!!


onsdag 31 augusti 2016

Att undvika stress...

Jag blir mer och mer stresskänslig och i jobbiga stunder blir det helt olidligt. När jag bokar biljetter på nätet och det kommer upp en notis om "att du har 3 minuter på dig att slutföra köpet"... Då sätter skakandet igång i full stryka...!

Å andra sidan upplever jag fler och fler situationer där jag är nästan helt symptomfri. När jag kopplar av utan att tänka, när jag andas och bara tar in intryck, är närvarande i nuet och känner harmoni omfamna mig...! Tala om befrielse...!

Nu gäller det att öka dessa tillfällen och minimera de som ställer till det...!

Natalie Merchant går ner till floden och hittar där sin harmoni, låter stress och oro flyta bort all världens väg...



Let the river take it all away
The mad pace, the hurry, the hurry
The troubles, the worries, the worries
Just let the river take them all away
Flow away, flow away
- Natalie Merchant


Visst finns det krafter som kan styra våra sinnen och öka livskvaliteten...!


lördag 27 augusti 2016

Sharon Shannon och Jackson Browne

Lite mer Sharon Shannon: 2001 gjorde hon "The Diamond Mountain Sessions" med flera kända gäster, däribland Jackson Browne, och deras tolkning av Dylans "A Man of Constant Sorrow" känns väldigt fräsch:



Ett par år innan dess spelade hon och systern Mary Shannon med Jackson på spansk TV och det blev en spontan och väldigt levande "Take It Easy":



En förutsättningslös resa i musik fortsätter...


onsdag 24 augusti 2016

Sharon Shannon - något alldeles speciellt...!

Jag har alltid varit knäsvag för Sharon Shannon, en extraordinär glädjespridare som spelar alla möjliga varianter av dragspel, alltid med ett sprudlande leende som skulle kunna få mig att helt tappa vett och omdöme. Så är det...!

Efter tiden i Waterboys har hon byggt upp en karriär med folkmusik och världsmusik, alltid jordnära och innerligt framförd. Ibland med en upptäcktsresandes nyfikenhet, där hon blandar in både rock och jazz bland de folkliga slingorna. Hon har spelat med många, från Jackson Browne till Shane MacGowan, från Steve Earle till Bono, från Emmylou Harris till Sinead O'Connor...

Jag hittade detta klipp från Shrewsbury Folk Festival där hennes band lirar så man både häpnar och blir glad ända ut i tårna. Världsmusik av klass! Lyssna på fiol-spelarens "solo" med munnen från 1.57 och dryga minuten framåt. Jag har aldrig hört något liknande! Så fascinerande och flera oväntade inslag avlöser varandra...



Och så sitter ju Sharon där och ler alldeles förtjusande...


lördag 20 augusti 2016

Dylan som komiker...

Dylan har en speciell plats nära mitt hjärta... Även om det var länge sen jag slutade bry mig om vad han gör nu... Men det finns så mycket innan dess som aldrig kommer att blekna...!

Idag råkade jag plocka fram hans tredje LP "The Times They Are A-Changing" och slås av vilken otrolig samling sånger som den består av...!

Jag mindes en gammal intervju som jag hade på spolband, då en omöjlig Dylan vägrade svara på Klas Burlings frågor... Så sjukt och så härligt upproriskt...! Jo, jag hittade den :



I samma veva hittade jag denna intervju från San Francisco:



Visst är han så spontant rolig...! Tokiga frågor får tokiga svar...!


onsdag 17 augusti 2016

Förväntningar, besvikelser och Dawes nya singel

Jag minns när jag var ung hur knäckt jag kunde bli när någon av mina idoler gav ut ett nytt album som gjorde mig besviken... Eller när några låtar var helt hopplösa att hitta något bra med över huvud taget.

Sommaren 1980 stod jag i Brinks skivaffär och höll i nya Jackson Browne-skivan "Hold Out". Jag darrade när jag läste att första låten hette "Disco Apocalypse". Vad nu då...? Väl hemma begrep jag inte vad jag hörde... Som tur var upplevde jag resten av skivan som riktigt bra... Idag älskar jag "Disco Apocalypse"...!

Neil Young gav i november 1982 ut "Trans". Ett album till större delen gjort med syntar och modern teknik. Den nivå den gode Neil hade satt upp var ju otroligt hög, och av detta förstod jag inget... Till stora delar var det riktigt dåligt...! Och är så än idag...

Känslan av "Även du, min Brutus..." kom in som en heltäckningsmatta över tillvaron...

I går kväll, eller rättare sagt tidig natt, satt jag uppe för att lyssna till en streamad konsert med Dawes, denna grupp som de senaste åren skänkt mig så mycket glädje, djup och en oerhörd mängd bra musik. En grupp som låter levande och lite annorlunda varje gång... Deras senaste två skivor är älskade och kult-förklarade här hemma...

De "gamla" låtarna de började med var så ruskigt bra, stämsången satt som ett fastskruvat städ och jag hade det väldigt trevligt framför datorn. Så kom nya singeln "When The Tequila Runs Out" från nya albumet som släpps nästa månad. Några funkiga takter och... den där känslan i magen: Vad är det här...? Driver de med mig...? Hjärnan försökte lugna mig och sade: Det kanske växer... Resten av skivan är säkert suveränt bra...



Men, det här blir aldrig någon favoritlåt...! Det är inte uselt, det är inte dåligt, men jag tycker inte om det...

Jag har idag plockat fram "Stories Don't End" och inser att det vore helt omöjligt att Dawes skulle kunna göra ett helt album som nya singeln... Så nu väntar jag förväntansfullt på den 16:e september, då "We're All Gonna Die" kommer ut.

Lite orolig, men ändå förväntansfull... Trots allt...!


lördag 13 augusti 2016

Longdancer - Hur kunde de missa...?

Longdancer - "If It Was So Simple" - Rocket 1973
Longdancer - "Trailer For A Good Life" - Rocket 1974




Jag köpte 1974 i västra London en LP med gruppen Longdancer, eftersom Ian Matthews stod som producent och Andy Roberts var med på dulcimer. En ruskigt stark skiva. Mestadels akustiskt med mängder av klingande gitarrslingor och fantastisk stämsång.

Dave Stewart och Brian Harrison spelade först som duo på folkklubbarna innan de tidigt på 70-talet bildade Longdancer tillsammans med ytterligare två gitarrister: Steve Sproxton och Kai Olsson, som jag nyligen skrev om... Gruppen blev de första som fick kontrakt med Elton Johns nya skivbolag Rocket.

Första skivan består av 10 låtar där de flesta är akustiska alster med en kvalitet som CSN hade varit stolta över... Några snabbare och mer arrangerade låtar var lika tilltalande de med... Ibland förstår jag inte hur en del saker kan behållas som hemligheter...



Titellåten satt mitt i prick för en 18-åring som börjat få upp ögonen för att det religiösa nog inte var något för honom. Åtminstone inte i redan etablerade former...

Longdancer gjorde en skiva till, "Trailer For A Good Life". Utan Kai Olsson, med med Charlie Smith på trummor och Matt Irving på bl.a. keyboard och gitarr. Mycket ojämnare, men med sina höjdpunkter, som denna Stewart-sång:



Gruppen splittrades strax därefter. Basisten Brian Harrison gjorde därefter tillsammans med Dransfield-bröderna en av mina verkliga favoritskivor "The Fiddler's Dream". Även Charlie Smith var med och spelade trummor på detta mästerverk. Kai Olsson gjorde två solo-skivor. Dave Stewart upplevde senare riktigt stor succé med Eurythmics.

Men kvar finns en välbevarad hemlighet som känns lika fräsch än idag...!