onsdag 24 augusti 2016

Sharon Shannon - något alldeles speciellt...!

Jag har alltid varit knäsvag för Sharon Shannon, en extraordinär glädjespridare som spelar alla möjliga varianter av dragspel, alltid med ett sprudlande leende som skulle kunna få mig att helt tappa vett och omdöme. Så är det...!

Efter tiden i Waterboys har hon byggt upp en karriär med folkmusik och världsmusik, alltid jordnära och innerligt framförd. Ibland med en upptäcktsresandes nyfikenhet, där hon blandar in både rock och jazz bland de folkliga slingorna. Hon har spelat med många, från Jackson Browne till Shane MacGowan, från Steve Earle till Bono, från Emmylou Harris till Sinead O'Connor...

Jag hittade detta klipp från Shrewsbury Folk Festival där hennes band lirar så man både häpnar och blir glad ända ut i tårna. Världsmusik av klass! Lyssna på fiol-spelarens "solo" med munnen från 1.57 och dryga minuten framåt. Jag har aldrig hört något liknande! Så fascinerande och flera oväntade inslag avlöser varandra...



Och så sitter ju Sharon där och ler alldeles förtjusande...


lördag 20 augusti 2016

Dylan som komiker...

Dylan har en speciell plats nära mitt hjärta... Även om det var länge sen jag slutade bry mig om vad han gör nu... Men det finns så mycket innan dess som aldrig kommer att blekna...!

Idag råkade jag plocka fram hans tredje LP "The Times They Are A-Changing" och slås av vilken otrolig samling sånger som den består av...!

Jag mindes en gammal intervju som jag hade på spolband, då en omöjlig Dylan vägrade svara på Klas Burlings frågor... Så sjukt och så härligt upproriskt...! Jo, jag hittade den :



I samma veva hittade jag denna intervju från San Francisco:



Visst är han så spontant rolig...! Tokiga frågor får tokiga svar...!


onsdag 17 augusti 2016

Förväntningar, besvikelser och Dawes nya singel

Jag minns när jag var ung hur knäckt jag kunde bli när någon av mina idoler gav ut ett nytt album som gjorde mig besviken... Eller när några låtar var helt hopplösa att hitta något bra med över huvud taget.

Sommaren 1980 stod jag i Brinks skivaffär och höll i nya Jackson Browne-skivan "Hold Out". Jag darrade när jag läste att första låten hette "Disco Apocalypse". Vad nu då...? Väl hemma begrep jag inte vad jag hörde... Som tur var upplevde jag resten av skivan som riktigt bra... Idag älskar jag "Disco Apocalypse"...!

Neil Young gav i november 1982 ut "Trans". Ett album till större delen gjort med syntar och modern teknik. Den nivå den gode Neil hade satt upp var ju otroligt hög, och av detta förstod jag inget... Till stora delar var det riktigt dåligt...! Och är så än idag...

Känslan av "Även du, min Brutus..." kom in som en heltäckningsmatta över tillvaron...

I går kväll, eller rättare sagt tidig natt, satt jag uppe för att lyssna till en streamad konsert med Dawes, denna grupp som de senaste åren skänkt mig så mycket glädje, djup och en oerhörd mängd bra musik. En grupp som låter levande och lite annorlunda varje gång... Deras senaste två skivor är älskade och kult-förklarade här hemma...

De "gamla" låtarna de började med var så ruskigt bra, stämsången satt som ett fastskruvat städ och jag hade det väldigt trevligt framför datorn. Så kom nya singeln "When The Tequila Runs Out" från nya albumet som släpps nästa månad. Några funkiga takter och... den där känslan i magen: Vad är det här...? Driver de med mig...? Hjärnan försökte lugna mig och sade: Det kanske växer... Resten av skivan är säkert suveränt bra...



Men, det här blir aldrig någon favoritlåt...! Det är inte uselt, det är inte dåligt, men jag tycker inte om det...

Jag har idag plockat fram "Stories Don't End" och inser att det vore helt omöjligt att Dawes skulle kunna göra ett helt album som nya singeln... Så nu väntar jag förväntansfullt på den 16:e september, då "We're All Gonna Die" kommer ut.

Lite orolig, men ändå förväntansfull... Trots allt...!


lördag 13 augusti 2016

Longdancer - Hur kunde de missa...?

Longdancer - "If It Was So Simple" - Rocket 1973
Longdancer - "Trailer For A Good Life" - Rocket 1974




Jag köpte 1974 i västra London en LP med gruppen Longdancer, eftersom Ian Matthews stod som producent och Andy Roberts var med på dulcimer. En ruskigt stark skiva. Mestadels akustiskt med mängder av klingande gitarrslingor och fantastisk stämsång.

Dave Stewart och Brian Harrison spelade först som duo på folkklubbarna innan de tidigt på 70-talet bildade Longdancer tillsammans med ytterligare två gitarrister: Steve Sproxton och Kai Olsson, som jag nyligen skrev om... Gruppen blev de första som fick kontrakt med Elton Johns nya skivbolag Rocket.

Första skivan består av 10 låtar där de flesta är akustiska alster med en kvalitet som CSN hade varit stolta över... Några snabbare och mer arrangerade låtar var lika tilltalande de med... Ibland förstår jag inte hur en del saker kan behållas som hemligheter...



Titellåten satt mitt i prick för en 18-åring som börjat få upp ögonen för att det religiösa nog inte var något för honom. Åtminstone inte i redan etablerade former...

Longdancer gjorde en skiva till, "Trailer For A Good Life". Utan Kai Olsson, med med Charlie Smith på trummor och Matt Irving på bl.a. keyboard och gitarr. Mycket ojämnare, men med sina höjdpunkter, som denna Stewart-sång:



Gruppen splittrades strax därefter. Basisten Brian Harrison gjorde därefter tillsammans med Dransfield-bröderna en av mina verkliga favoritskivor "The Fiddler's Dream". Även Charlie Smith var med och spelade trummor på detta mästerverk. Kai Olsson gjorde två solo-skivor. Dave Stewart upplevde senare riktigt stor succé med Eurythmics.

Men kvar finns en välbevarad hemlighet som känns lika fräsch än idag...!


torsdag 11 augusti 2016

När musiken tystnat och återvänder...

Det har varit ovanligt tyst här hemma en vecka. Sjuk... Yr... Illamående... Det har liksom inte funnits förmåga att lyssna...



Det blev Catherine MacLellan's första egna skiva "Dark Dream Midnight" från 2003 (som senare återutgavs som bonus-CD till hennes tredje skiva "Water In The Ground", dock med fyra låtar färre...) Precis "in the right mood" för mig, frustrerande melankoli med taggar av saknad, men också med en skinande spröd styrka, en envis vilja att ta sig vidare, en längtan som invaderar varenda cell i kroppen.

Det känns nästan otäckt när jag några timmar senare får ett mail från Catherine, där hon berättar att hon uppdaterat sin blogg med en berättelse från Lunenburg Folk Harbour Festival i Nova Scotia. Jag läser och det är så gripande att tårarna flödar och jag blir tvingad att torka av glasögonen för att kunna läsa vidare...

Så utlämnande, så starka känslor, om hur hon valde att framföra Ron Hynes låt "Godspeed" på två-timmars hyllningen till Ron Hynes på festivalen. Just den låt Hynes skrev till hennes pappa Gene, som tog sitt liv när Catherine just blivit tonåring.

Skulle hon klara av det...? Läs och bli berörd...!

Länk:
God Speed, Ron Hynes... - läs direkt på Catherine MacLellan's blogg.



Vilken kraft det finns i musik...! Vilken kraft det finns i ord...! Vilken kraft det finns i mänskliga möten...!


tisdag 9 augusti 2016

25 sekunders ren magi

När Tim Renwick sätter på sig el-gitarren och skapar sina gitarrsolon uppstår ofta ren magi.

På skivor med Al Stewart, Iain Matthews, Sutherland Brothers & Quiver har han bidragit med några av de finaste gitarr-solon som någonsin spelats in... Han har turnerat med Pink Floyd och Eric Clapton. På Renwick's hemsida kan du se att det vore nästan lättare att räkna upp de som han inte spelat med...

Men här är något alldeles speciellt, ett okänt solo från en gammal LP-skiva med Kai Olsson:



Lyssna från 1.51 och 25 sekunder framåt...!!

En ok pop-låt, men med en 25 sekunders explosion i mitten...! Är det över huvud taget möjligt att uttrycka mer på några sekunder...?

Kai Olsson var en av grundarna i gruppen 'Longdancer', men blev osams med Dave Stewart (senare Eurythmics) om gruppens inriktning... Men de hann göra en förträfflig skiva innan dess, som jag får återkomma till senare...

Kai Olsson gjorde därefter 2 soloskivor och Longdancer ett ojämnt andra album utan Kai.

Kai's bror Nigel Olsson spelade under många år trummor i Elton John's band. Där även Tim Renwick var med ett kort tag 1983.

Mer om Tim Renwick på bloggen: Olika sorters fattigdom...


fredag 5 augusti 2016

Sick...

Sista semesterdagarna och plötsligt mår jag pyton...
Huvudet känns som ett bowlingklot som snurrar runt, runt...
Vanlig influensa (hoppas!!) eller är det så att jag kollapsat...?
Jag befarar att det här kan ta tid....
Men jag tänker INTE ge mig...!!




lördag 30 juli 2016

Iain Sutherland gör comeback efter många år

Iain Sutherland - "Back to the Sea" - Birdnamcd 2015

1974 upplevde jag min första rockkonsert på anrika Rainbow Theatre i London (som stängdes på julafton 1981 och efter flera års förfall senare byggdes om till kyrka) och hamnade mitt framför några högtalare som höll på att göra mig döv...

Efteråt har man hört det pratas om "den beryktade konserten" med grupperna Brinsley Schwarz (med bl.a. Nick Lowe) och huvud-attraktionen Sutherland Brothers & Quiver, med Tim Renwick på helt enorm elgitarr.

Därefter gjorde Sutherland Brothers & Quiver flera bra skivor, ibland fick de till bra hitlåtar som "Arms of Mary" och "Sailing". Fast den senare slog först när Rod Stewart spelade in den, men desto större hit blev det ju... Ibland fick bröderna till det på ett lite djupare plan med fascinerande texter om våra vardagliga liv och sökandet efter något mer, som i "Dark Ship" (läs mer här: "Tankar och vardagslängtan") och "Dirty City". Brödernas stämsång hade den charm och klang som ofta bara bröder kan framkalla. Tim Renwicks gitarr gjorde resten.

Vid 67 års ålder har Iain Sutherland efter mängder av års tystnad nu gjort en skiva nästan helt på egen hand. Hemma i sin egen studio har han med lite hjälp på några låtar av brorsan Gavin på trummor skapat en imponerande samling låtar. 14 sånger som alla är av högsta kvalitet med samma varma röst och ärliga lågmälda känsla som en gång i tiden... Här finns flera enkla men tilltalande låtar och så lite mer djup i t.ex. "Time and Tide", "Dark Side of Man" och "Another Generation".

I try to write what I feel and feel what I sing – simple as that... There's a lot going wrong in the world as always, life is full of irony and it's easy to be cynical, but I hope the overall message in these songs is positive and uplifting.
- Iain Sutherland




Länkar:
Iain Sutherland's hemsida - med bl.a många fina recensioner av nya skivan.

Gavin Sutherland - har gort flera skivor på senare år och finns med här: "5 Gubbar".


fredag 29 juli 2016

En ny morgon...

Längst ned på anslagstavlan hos några vänner, lite på snedden, satt det en lapp fästad: "Ibland suger livet...!"

Jovisst är det så, just nu finns det definitivt flera saker som suger, och det rejält...

Men den här morgonen vaknar den med, den fräscha morgonluften smeker min hud under morgonrocken när jag går ut på balkongen. Jag känner friden när allt gör sig redo för en ny dag. Fåglarna sjunger välkomnande. Vare sig jag vill eller inte, vare sig vi är med och deltar, eller tjurigt vägrar: En ny dag är på väg och inget kan stoppa den...!

En ny dag att forma så gott det går... En ny dag att ta in allt det som bjuds och ge vidare till andra... En ny dag att möta och envist välja att se vad den erbjuder... En ny dag att välja kärleken och inte begränsa flödet...



And it's going to be a day
There is really no way to say no
To the morning

Yes, it's going to be a day
There is really nothing left to say but
Come on morning
- Dan Fogelberg


Där på balkongen kan jag varje morgon uppleva en skönhet som inbjuder mig att vara med och välja rätt... Livets lugn och helhet, oavsett...


lördag 23 juli 2016

En sommarkväll att minnas länge

Lars Winnerbäck med band - Sundbyholm utanför Eskilstuna 2016-07-22
+ Anna Ternheim med band



Å jag minns en sommar
för länge sen
Långt innan jag flög någonstans
Ingen vet att det var jag
Men vrålet hördes flera mil över nejderna
Den natten
- Lars Winnerbäck


Vädret var perfekt. Sommaren i sin allra finaste prakt. Massvis med människor nere vid Sundbyholms slottspark vid Mälarens strand. Utanför satt folk i segelbåtarna och lyssnade i smyg. Bättre förutsättningar är svårt att tänka sig...

Det är minst lika svårt att föreställa sig hur det skulle kunna blivit ännu bättre. Det var helt enkelt så utsökt bra och stärkande att det är svårt att finna orden.

Anna Ternheim började och spelade en knapp timme. Anna är en fantastiskt duktig musik-skapare, men ibland får jag en känsla av att hon krånglar till det hela lite i onödan. Kvällens höjdpunkt under hennes del var tveklöst när hon ensam vid pianot spelade "Shoreline" och när bandet mot slutet av låten kom in och bidrog till ett imponerande starkt slut med både kraft och expressivitet. Men när man jämför med Winnerbäck blir det ännu tydligare att hon borde renodlla det enkla och det avskalade ännu mer... Då blir hon helt oemotståndlig...!



Lars Winnerbäck startade med de två öppningsnumren från "Granit och Morän". Allt sitter, soundet var tätt och fullt med fina gitarrsolon. Låt efter låt följer med samma närvarande attityd och jag tänker att det inte är klokt hur många starka alster den här mannen fått ur sig. När han snitsigt gör "En tätort på en slätt" ensam på elgitarr och ändå behåller samma intensitet som de rockiga numren byggt upp, då begriper jag hur bra det här är, hur starkt och kraftfullt det framförs och hur kärleksfullt det tas emot av publiken.

Är det andra som ska ta över nu?
Är det annat som du behöver nu?
Lågsäsong för risigt hår och fula tänder
Lågsäsong för tävlingslös musik
- Lars Winnerbäck


Visst trodde jag att Anna Ternheim skulle dyka upp och sjunga lite med Winnerbäck, visst saknade jag "Kom Änglar", "Om du lämnade mig nu" och "Innan Mörkret faller", men när han avslutar med en suverän "Ingen Soldat" gör det inget...

Jag tror att de flesta som begav sig hemåt sent på kvällen kände sig berikade och lyckliga... Jag gjorde det definitivt...!


fredag 22 juli 2016

Som ett personligt brev

Lars Winnerbäck - "Granit och Morän" 2016

Det brukar kännas som att man får ett personligt brev när Lars Winnerbäck släpper en ny skiva. Så även denna gång och kanske ännu mer personligt än vanligt. Jag har lyssnat väldigt mycket på "Granit och Morän" den senaste månaden och det är ett album som vuxit sig allt starkare under tiden.

Det är få förunnat att kunna sätta ord på alla vardagliga känslor och tankar vi alla går och bär på, men Winnerbäck är en mästare på det. Han får mig ständigt att säga "Just så, ja". Hans starka förmåga att iaktta smått och stort omkring oss blir så igenkännande och så självupplevt att jag tror det är därför vi känner oss så förenade med Winnerbäcks musik...

"Lågsäsong" inleder och frasen 'Lågsäsong för tävlingslös musik' spetsar mina öron och sätter fingret exakt på hur det är. Just så. ja...

Följer gör en hop av sånger som ibland är lite svåra att skilja från varann, det är som en resa i Winnerbäcks skor. De tre sista numren är kanske de starkaste. "Visst har vi glömt" är ännu ett kapitel om uppväxten i Linköping och "En vän i solen" är verkligen som ett brev till någon viktig vän. Starkt och rörande...

Avslutande "Khom Loy" är min personliga favorit och en blivande klassiker:



Jag har mänskor runt omkring mig hela tiden
men jag känner mig ensam
Fyller mina dagar allt jag kan
men det blir ändå tomt
Ja, det vet jag väl
Vänder mig djupt mot mörkret i natten och undrar "Är du där?"
Märklig är tiden vi lever och jag saknar dig här!
- Lars Winnerbäck


Bilder dyker upp i minnet, känslor svallar i hjärtat och det känns i maggropen som om det var mitt liv, min verklighet han skildrade...

I kväll spelar han i Sundbyholm utanför Eskilstuna och det kan bli en alldeles speciell kväll...


onsdag 20 juli 2016

Hjälp Dawes stoppa malaria !

Dawes har spelat in en cover på Waterboys "Fisherman's Blues" och du får ladda ner den om du ger en gåva till kampanjen "Nothing But Nets", som försöker få stopp på utbredningen av malaria. En bra grupp, en bra låt, ett bra ändamål... Tuta och kör!

Här är länken, som gäller fram till 20 augusti:
Hjälp Dawes stoppa malaria !


Så här skriver Dawes i sitt nyhetsbrev:

PLEASE HELP US END MALARIA

Hey there,

If you’ve been following us the past couple of years, you'll know that we have been working with Nothing But Nets and that putting an end to malaria is a cause that is close to our hearts. In 2013, we were in Rwanda and saw first hand what malaria can do to a community and how easily this can be prevented by using mosquito nets.

To continue our fight against malaria, we made an exclusive song in the studio this year and this is the only place you can get it right now. Pretty great, right? Even better -- it’s a cover of "Fisherman’s Blues" by The Waterboys which we’ve been playing on the road a lot this year. The money raised will protect refugees from malaria with the UN Foundation and Nothing But Nets.

From now until August 20th, if you donate any amount to Nothing But Nets, you’ll get a download of the song. For just $10, you can send an insecticide-treated bed net to protect a family and save a life.

We can’t reiterate enough how important this is. Thank you!

- Dawes


tisdag 19 juli 2016

Elliott Murphy på Gotland

Elliott Murphy fortsatte sin lilla turné till bl.a. Malmö och Gotland... På Clarion Hotell i Visby dammade han av 'And That's Called Insanity', ett bortglömt mästerverk från "Change Will Come" 1988, en av hans absolut bästa skivor.



'And That's Called Insanity' hade hans svenska "manager" Anders bett honom spela 47 gånger, lika många konserter som de nu gjort tillsammans i Sverige.

Det var väl värt att vänta, eller hur Anders...??


fredag 15 juli 2016

Årets Elliott-resa

Elliott Murphy, Blidösund, Stockholm, 2016-07-14


Det är sommar och då blir det förstås en Elliott MUrphy-resa med Blidösund. För femte året i rad för mig och sjätte för Elliott själv. Jag uppprepar vad jag tidigare skrivit:

- Elliott Murphy stod på scenen, ensam med sin gitarr, ett gott humör och en uppskattande publik. När Elliott efter några låtar började spela en del av sina mer karakteristiska alster så lyfte det och höll sig kvällen ut. Det slog mig hur otroligt många låtar han har med sig, som redan i introt känns igen med en tonföljd eller en melodislinga som griper tag och som förefaller alldeles unik. (2014)

- Ett sådant proffs som Elliott bjuder alltid på en show i högsta klass och det märks att han verkligen gillar spelningarna på den gamla ångbåten. (2015)

- Elliott har gjort flera bra skivor, men det är som live-artist han når sin högsta nivå. (2013)

- Efter pausen blev det riktigt magiskt med starka låtar framfört med en energi som kunde driva ett helt kraftverk. (2012)

Frågan är om inte torsdagskvällens spelning var den allra bästa...? Men kanske 'bara' lika bra som den jag såg förra året... Trots att vi igår inte fick höra varken "Caught Short In The Long Run", "Anastasia" eller "A Touch of Kindness". Men slutfasen med "Green River" bräcker det mesta...

Avslutar med en inspelning av "Caught Short In The Long Run" från förra året:



söndag 10 juli 2016

Om mitt sinne en dag blir dimmigt


Om mitt sinne en dag blir dimmigt
och jag inte minns gårdagen,
svajar i nuet och
inte längre finner några nya drömmar...

Berätta då för mig
vem jag är
Läs för mig det jag skrivit
Visa mig vem jag är
Minns åt mig...!
Svik mig inte då...!

- ArT 2015-01-17