lördag 17 december 2011

Ett besök från andra sidan

Sandy Denny dog 1978.
Thea Gilmore föddes 1979. Ändå upptäckte hon Sandy Dennys musik via hennes pappas skivsamling. Nu, många år senare, erbjöds hon att tonsätta några av Sandys sista texter, som hittades av Sandys kvarvarande släktingar. Jag har alltid ansett att Sandy var, och är, i en klass för sig själv. Trots att jag verkligen gillar några av Thea Gilmores plattor var jag lite nervös när skivan kommit och skulle lyssnas på...

Men den lät bra från början och nu, några veckor senare, har den vuxit rejält och är en mycket värdig del av både Theas och Sandys utgivning. Den pusselbit vi aldrig trodde vi skulle få, som ett besök från andra sidan.


Här finns Sandys texter från den tid då hon var deppad och vilsen, osäker på hur hennes karriär skulle fortgå, osäker på vad hon ville med det mesta... Texter som kan vara från hennes sista veckor i livet, då hon ofta drack för mycket, och var ensam, då maken Trevor Lucas tagit med sig den lilla dottern Georgia hem till Australien. "I’m in such a terrible state", skriver Sandy och fortsätter “Get me a bottle of wine/I don’t want to drink/Get me out my mind/I don’t want to think."

Lyssna på "Glistening Bay":
Glistening Bay by Don't Stop Singing
Men här finns också lyriska naturskildringar i "Glistening Bay", och sånger av tillförsikt och längtan. Min favorit är den lite snabbare "London", som verkligen borde heta "I'm Gonna Call That Number". Avslutande vaggvisan "Georgia" är bland det vackraste jag hört på länge.

Thea Gilmores har presterat ett mirakel, hennes musik och sång är både respektfull och trogen Sandys texter och samtidigt är detta otvivelaktigt ett "Thea Gilmore-album". Kanske att arrangemangen är något för pompösa ibland. Sandy hade nog själv nog gjort det lite mer sparsamt. Eller nej... eller jo? Sanningen är väl att när Sandy sjöng så stal hennes röst och inlevelse all uppmärksamhet, så det var hennes sång som totalt dominerade ljudbilden, hur mycket man än vräkte på med musiken. Visst kunde Jerry Donahues gitarr i Fotheringay och Richard Thompsons i Fairport förgylla ljudbilden, men det var ändå alltid Sandy som var i fokus.

Thea Gilmore framstår mer och mer som Englands nutida mest intressanta kvinnliga artist, med både ödmjukhet och skinn på näsan. Det är både modigt och livsfarligt att ta sig an ett sådant här projekt, men Thea kommer fram som den verklige vinnaren. Det är egentligen inte klokt: Två otroliga skivor på mindre än ett halvår: Först en egen tolkning av Dylans album
"John Wesley Harding" i sin helhet (också ett farligt projekt att ta sig an) och sen detta
"samarbete" med Sandy Denny. Vad hittar hon på härnäst?


Thea förtjänar verkligen den uppmärksamhet hon fått de senaste åren. Sandy har blivit en kultfigur och sent omsider fått lite mer uppmärksamhet på senare tid med 19 CD-boxen och en del nyfunnet material. Så stor var hennes påverkan att en annan rastlös själ, Phil Lynott i Thin Lizzy, gav ut en singel "Sandy, Why did you have to go?" efter hennes död. Fortfarande så väldigt saknad, men ständigt närvarande för de som behöver hennes musik.

Några länkar:
Thea Gilmore: Bringing Sandy Denny back to life - mycket intressant artikel i The Telegraph.
Thea Gilmores hemsida - med bl.a. en utmärkt biografi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar