fredag 20 oktober 2017

Ännu mer Whitehorse...

Ännu en låt med Whitehorse från CBC Radio:



Och här är hela konserten från i somras:



Och här är en konsert till, inspelad hos CBC förra året:



tisdag 17 oktober 2017

Whitehorse - bland det bästa...



Jag har skrivit förr om Whitehorse och det lär bli fler gånger... Whitehorse, det vill säga det kanadensiska paret Luke Doucet och Melissa McClelland, är bland det bästa och det mest spännande just nu. Fantastisk sång, ruskigt bra låtar och en närvaro som vibrerar av skärpa.

Jag skrev för ett par år sedan om albumet "Leave No Bridge Unburned":
"Whitehorse bygger sin musik på motsatser: Det är både enkelt och komplicerat, det är stökigt och mjukt, harmoniskt och oroligt. Med arrangemang som på slutet av sextiotalet: Melodierna i fokus, men ett sound som börjar bli mer komplext. Låter det som virriga tankar av en förvirrad själ? Försöker bara förklara att det här är bra, vansinnigt bra...!"



Deras senaste album "Panter in the Dollhouse" tog kanske lite stökigare vägar än tidigare, men har vuxit till ännu en förträfflig pärla. "Die Alone" måste vara bland det grymmaste som gjorts på ett bra tag.



Missa för allt i världen inte Whitehorse...!


fredag 13 oktober 2017

Efter regnet


Det är höst och jag vaknar med regn mot rutan... Ganska fridfullt faktiskt...

På fönstret bildas ett häftigt mönster där varje liten bubbla speglar sig i ljuset. Jag lyckas fånga det med kameran dessutom...

Jag trivs nog allra bäst när jag är i harmoni med både mig själv och världen runt omkring... som att gå ut i den friska luften efter ett regn... Det tror jag Bruce Cockburn gjorde för många år sen då den här låten föddes...




måndag 9 oktober 2017

Jackson Browne fyller 69


Idag blir Jackson Browne 69 år och min "husprofet" visar visserligen några små kroppsliga tecken på åldrande, men knappast till sinnet. Lika ung i tankarna, i attityden, lika föredömlig i sitt sätt att möta människor... Envist övertygad om att vi kan ta steg i rätt riktning...

Här ännu en vidunderlig version av "Alive In The World", som alltmer blivit en slags livs-hymn för mig:



Ett stort GRATTIS till en stor medmänniska...!


lördag 7 oktober 2017

Hösten och ett speciellt samarbete...


Bosse Lundkvist och jag har känt varandra i 51 år och umgåtts mer eller mindre regelbundet i snart 40 år... Tiden går, men riktig vänskap består...!

Jag har följt hans musikskapande under alla dessa år och det finns mycket som jag verkligen gillar med hans musik och hans lyrik, och kombinationen dem emellan. En av de låtar som jag alltid tyckt allra mest om är "Gammelman, Livsträdet" och jag vet att den också betyder extra mycket för Bosse. Så när jag frågade om jag fick "låna" den till ett bildspel med några av mina höstbilder visste jag att jag ville göra något riktigt bra...

Under några veckor har vi samarbetat och prövat idéer och nu när resultatet är klart är jag glad att Bosse visste vad han ville och att han ärligt kunde förmedla det. När något får ligga och mogna växer ofta de rätta besluten fram...

Så här är mina höstbilder, alla från min hem-by Bälgviken i Sörmland, och Bosse Lundkvists starka, berörande sång "Gammelman, Livsträdet" i ett samarbete som jag känner mig väldigt stolt över:



Här kan du lyssna mer på Bosses musik: Bosse Lundkvist på Reverb Nation.


torsdag 5 oktober 2017

När Bruce lyssnar...



Bruce Springsteen gjorde ett gästspel på Jackson Brownes framträdande på Laid-Back Festival för ett par veckor sen.

"Take It Easy" blev ovanligt lång och fartfylld. Men så rullade de över i "Our Lady of the Well" och då hängde tydligen inte Springsteen med längre... Så han lyssnade koncentrerat... och fick fram ett litet solo han med... Ödmjukt och imponerande...!!

Det är stort att inte alltid behöva vara störst och stå längst fram i rampljuset...


tisdag 3 oktober 2017

RIP Tom Petty



Även om jag inte varit något fanatiskt fan av Tom Petty så är det givetvis ytterst tråkigt att en så inflytelserik och ärlig musikskapare och artist gått bort, alldeles för ung. Petty fick sin status genom att skriva och spela riktigt bra låtar på ett lagom rockigt och lagom laid-back-sätt.

Han har alltid varit sig själv och det är imponerande många som varit hans vän. Här är Petty tillsammans med Roger McGuinn, Bob Dylan, Eric Clapton, George Harrison och en sällsynt lycklig Neil Young i en fantastisk version av "My Back Pages":



Likheterna med sin store idol Roger McGuinn i Byrds var tidigt uppenbara och Tom Petty fick skörda den riktigt stora uppmärksamheten och populariteten, den som på något underligt sätt oftast undvek McGuinn.

Jag såg dem båda två på Hovet den 26 september 1987 när de inledde innan Bob Dylan. Tyvärr så blev jag lite uttråkad den gången... Inte på McGuinn, men då var jag riktigt irriterad på den respektlösa publikens sätt att ignorera honom.



Tom Pettys band Heartbreakers med Mike Campbell på gitarr, Benmont Tench på klaviatur och Scott Thurston på lite av varje, betraktas som ett av de bästa kompbanden. Det är säkert så, även om jag aldrig fick uppleva det...

Jag har valt ut några av Pettys låtar som jag gillar bäst. Det är ju en del, så det var svårt att välja... Han gjorde även flera duetter med Stevie Nicks från Fleetwood Mac, här är en av dem:



Tom Petty hade många vettiga åsikter. Läs här: 10 Things That Piss Off Tom Petty från Rolling Stone i november 2002. Det är ord och inga visor, det...

Vila i frid Tom Petty.


måndag 2 oktober 2017

Runrig tar farväl...

1984 på Cambridge Folk Festival dök skotska Runrig upp och skaffade sig en plats i mitt hjärta.
De spelade så att bastonerna nästan fick ett eget liv och fyllde varenda vrå på festivalområdet. Alla skivor på festivalen såldes slut på nolltid.

Efter en del strul med skivbolag och managers fick de några år senare sitt genombrott och de har varit världsberömda i Skottland, Danmark och Tyskland sedan dess, medan resten av världen inte brytt sig speciellt mycket... Helt obegripligt...!!



Runrig har i åratal varit ett ohyggligt bra band, där alla medlemmar bidragit med sitt speciella kunnande: Bröderna Calum och Rory Macdonald skrev låtarna och Rory spelade bas och sjöng fantastisk stämsång, medan Calum spelade diverse slagverk. Bruce Guthro (och tidigare Donnie Munro) stod för sång i världsklass. Malcolm Jones spelade gitarr och stod för arrangemangen. Iain Bayne är en de bästa trummisar jag hört och den senaste keyboardisten Brian Hurren har producerat gruppens sista skiva... En grupp i verklig bemärkelse...!

EFter 45 år så har de nu beslutat sig för att lägga ner nästa år och ger sig då ut på en avskeds-turné. Detta meddelande skickades ut förra veckan:

MAJOR RUNRIG ANNOUNCEMENT:
After 45 wonderful years in the music business, we have finally taken the very difficult and heart-wrenching decision to pull the curtain down on our long career, in 2018. We are now simply at that point in time where longevity and circumstance have to be balanced against what is right for the art and the muse.
We feel that the time for this decision is now upon us, and we embrace it with a sense of positivity but tinged with understandable sadness and reflection.
It was always inevitable that this day had to arrive, but its arrival does not make our situation any easier.
Taking the decision in 2015 to record the final studio album, The Story was a positive decision for us all. It was musically cathartic, creatively exciting, and it brought our recording career to a completed circle. It was very much a closing statement. We want to do the same for the live side of the band. To leave it unresolved would be a negative: to complete the circle with a series of farewell shows and celebrate our story together is the positive, meaningful, Runrig thing to do.
Will Runrig ever perform in some way again? – no one can say, but a door can be left open for any possible future, creative ventures. It would not be possible for us, as musicians, to stop writing, to stop recording and to stop the joy of live performance, but Runrig in its present form, as we’ve known it for 45 years, will come to an end.
Runrig the brand will of course continue and there are various exciting legacy projects in the pipeline and in the planning. We will leave information about all of that for another day, but for now, we are in a position to announce our series of farewell concerts for 2018. Entitled The Final Mile, the tour will take in shows in Germany, Denmark and England throughout the early summer, culminating in August with The Last Dance, the big final farewell concert in the heart of Scotland. The venue, City Park, Stirling, below the castle ramparts, is one that has newly been created for live performance events.




The world changes, we get older
What comes in love must leave in pain
And all the gifts we early treasure
The world takes away

The years we shared
Will find their beating in a heart somewhere
But the traces of our greatest days
Will fade away
- Calum & Rory Macdonald


fredag 29 september 2017

FJK på Blidösund - ännu en gång...!

FJK - Blidösund, 2017-09-27
"Ännu har ni inte sett bakfötterna på det här bandet" formulerar sig Christer Jonasson i FJK spontant mot slutet av spelningen på Blidösund i onsdags. Det är jag tacksam för...! Åren går, men FJK består och några ålderskrämpor märks åtminstone inte på musiken...!

Några oväntade val av låtar överraskade denna kväll: "Framför Porten", "Julia" och även några nya alster, som Mats Klingströms översättning Kimmie Rhodes "Broken Promises To Keep":



Jag älskar dessa kvällar med FJK på "Blidan"...!


lördag 23 september 2017

Ännu mer Marketa

Jag måste dela med mig några låtar till med Marketa Irglova... Först ut en bedårande version av "If You Want Me":



Marketa föddes 1988 i Tjeckoslovakien och träffade Glen Hansard redan som 13-åring, men det var först när de spelade in filmen "Once" 2007 som de blev ett par även privat, trots en ålders-skillnad på 18 år. Som "The Swell Season" hann de även göra dubbelalbumet "Strict Joy" innan de separerade 2009. Hon har därefter gift sig, åter separerat och bor numera på Island och har blivit förälder.

Två egna skivor har hon hunnit med: "Anar" 2011 och "Muna" 2014. Här den reflekterande "Without A Map" från den senare:



Avslutar med den makalösa "Go With Happiness", som bara finns på live-skivan som följde med bonusutgåvan av "Strict Joy":



Because the heart's a fool
A stranger to the room
Because the love has grown
I had to leave you alone
And if you're gonna go
Go with happiness
- Marketa Irglova/Glen Hansard



fredag 22 september 2017

Bedövande vackert

Jag kan inte sluta lyssna på Marketa Irglova...

Just nu så är hon en naturlig del av mitt liv, mitt sinne, mina känslor och tiden står still när hon så här bedövande vackert, men sorgligt, berör ändå in i själen...



Bara orden "Take my hand and listen with your skin" säger allt...!!


onsdag 20 september 2017

Once

"Once" från 2007 är en film jag en gång i tiden började se av en slump och satt kvar tills filmen var slut, berörd av musiken, kärleken och de fina skådespelarinsatserna av Glen Hansard och Marketa Irglova. De fortsatte sedan både privat och som gruppen "The Swell Season" under några år.

"Once" är en film jag sett flera gånger och som inte slutar att beröra. Här är några låtar från filmen, så vansinnigt vackra i sin sorgsenhet...!







Det är svårt att inte bli kär i Marketa Irglova...


söndag 17 september 2017

Kaos – Vän eller fiende…?

KAOS...!! Blotta ordet kan framkalla bilder av en is-hand som kramar livet ur någon stackare som sitter fast i ett skruvstäd... Och för en man med vissa f.d. pedantiska drag kan ju kaos förefalla som helvetet på jorden...

Men så tänker jag efter lite mer... Flera av mitt livs viktigaste händelser har börjat med kaos. Det är när jag släppt kontrollbehovet som saker börjat hända, det är då flytet infallit och jo... det är nog då, i efterbörden av kaos, som mitt liv varit som bäst och det är då jag varit som mest kreativ, självgående och oftast gjort kloka val. Vägar har öppnats och nya alternativ har börjat blomma ut...

Så, frågan i rubriken har nog ett svar som faktiskt förvånar mig själv... Men, förstås, i måttliga mängder... och... snälla... med i alla fall en liten dos ordning och med något uns av översikt... och då kanske det inte längre är kaos trots allt...

Så, ”vän” kanske är att dra till lite väl mycket, men definitivt en drivkraft...


"40 Years In the Wilderness" från Bruce Cockburn's nya album "Bone On Bone" passar väldigt bra här och får dekorera mina tankar.


fredag 15 september 2017

onsdag 13 september 2017

Johnny Clegg tar farväl

Johnny Clegg blev arresterad som 15-åring för att han spelade musik tillsammanms med svarta sydafrikaner i sitt hemland. Hans olika grupper Juluka och Savuka kombinerade modernare tongångar med mycket rytmer från sydafrikansk folkmusik och dans. Texterna var ofta både på engelska och zulu. Vid flera tillfällen tvingades han fly och han var länge motarbetad av alla sydafrikanska maktmedel som fanns att tillgå.



Låten "Asimbonanga" användes i frihetskampen för att frige Nelson Mandela. Senare kom Nelson Mandela vid ett tillfälle 1999 ut på scenen och dansade och sjöng:



Johnny Clegg har med tiden fått sin rättmätiga upprättelse och betraktas nu som en av de stora frihetskämparna i kampen mot de rasistiska lagarna i Sydafrika.

Clegg har nu en elakartad bukspottkörtelcancer och har genomgått flera behandlingar, men är nu så pass dålig att han måste sluta uppträda. Men först är han ute på en avskedsturné.

Läs mer här:
A poignant farewell from Johnny Clegg as he prepares his 'final journey'.

Jag hoppas att Clegg får ett fint avsked från scenen och att han mot alla odds blir bättre. För mig har han alltid varit en av de artister som gjorde att jag fick upp ögonen för internationell folkmusik, senare kallad världsmusik. Julukas skiva "Scatterlings" blev omvälvande för mig och är än idag en av de skivor som jag ständigt återkommer till.