It's a need you never get used to,Det är underligt hur uppiggande melankolisk musik verkligen kan vara när man är så vidrigt trött efter en intensiv tema-vecka på jobbet. Det kanske är jag som är "sick", men den tillför energi i form av förståelse, närvaro och gemenskap. Tillför glädje i form av sammanhang, tillhörighet och ödmjukhet.
so fierce and so confused
It's a loss you never get over
the first time you lose
Nu är det inte alls så illa, om någon tror det, det är bara livet som törnar till en när svängningarna mellan ytterligheterna växlar för fort och okontrollerat. Ibland kan man önska sig en lite halvlugn och mellangrå dag utan några överraskningar, men om det blir för ofta så blir det ju så trist att man börjar längta efter berg-och-dal-banan igen....
Mary Chapin Carpenter sa nån gång om sin huvudvärk: "I'd rather not be able to form a sentence than having a headache!" Ironi, eller ...?
Hur som helst, idag passar hennes långsamma och melankoliska "Come On, Come On" ypperligt och denna live-version från The Wolf Trap 1995 är därutöver så vacker och med ett gitarrspel som isar itu all min trötthet och vips känner jag mig bättre till mods.
Melankoli som är äkta och känslig invaderar dina tankar, helar och ger dig en försiktig tillförsikt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar