fredag 28 oktober 2011

Texter är långt ifrån allt

Ibland får jag höra att "du lyssnar ju bara på texterna!". Det är ungefär som att säga till någon som gillar feferoni: "Du äter ju bara feferoni"!

Visst är texterna viktiga, men bara som en del av allt: Melodierna, arrangemangen, spelandet, känslan, närvaron, det suggestiva... Precis som feferoni kan texter vara starka, och ibland svaga, men det är först som en del av helheten båda får full genomslagskraft.




Således händer det att jag faller pladask för musik med texter på språk jag inte har en aning om, varken betydelse eller något alls. En sådan diamant är "Hana" med gruppen Tarika Sammy från Henry Kaiser och David Lindleys besök på Madagaskar, "A World Out of Time", där de båda gitarristerna mötte lokala förmågor och förutsättningslöst fann nya uttryckssätt och nya vänner. Världsmusik i ett nötskal.

Tjejen som sjunger gör det så att hjärtat smälter och huden knottrar sig. Fullständigt makalöst och bedårande känslofyllt!

fredag 21 oktober 2011

Finstämt med "Gamlingar"

Murray McLauchlan har på senare år spelat med de kanadensiska kollegorna Marc Jordan, Cindy Church och Ian Thomas under namnet "Luch at Allen's". Det började på Allen's Pub & Restaurant i Toronto och utvecklades till en grupp som nu gett ur tre skivor. De må vara vithåriga och tunnhåriga, men hör så de spelar: Sparsamt, enkelt och så finstämt att inget mer behövs! Klass rakt igenom!



Den senaste skivan "More Lunch at Allen's" gavs ut på True North Records 2010 och det är egentligen inte märkvärdigt, men så smakfullt att det blir märkvärdigt bra. Här kan du lyssna !

Murray McLauchlan har lugnat ner sig efter ett hårt liv under många år. Förutom musiken så målar han regelbundet och har också gett ut en bok, "Getting Out of Here Alive", en tjock men mycket intressant sak om sitt liv i Torontos musikkretsar, om livet i Kanada och om sina funderingar om stort och smått. Boken fick positiva recensioner och här kan du läsa mer om
"Getting Out of Here Alive".

tisdag 18 oktober 2011

Murray McLauchlan - som att sätta sig på ett häftstift

Murray McLauchlan släpper snart en ny skiva med nyskrivna sånger - det var länge sedan! Skivan, med den fyndiga titeln "Human Writes", finns att lyssna på i sin hehet på hemsidan för True North Records. Det är en gammal mans reflektioner om livet, mycket bra om än inte fantastiskt, men bara det att McLauchlan släpper någoit nytt är ett välkommet livstecken efter hjärtoperation och ... hmm.... åldrande.


"The kings drank the wine and now they think they can take the cup!"
- Murray McLauchlan


Jag hörde Murray McLauchlans musik första gången 1974 och blev fast direkt. Ofta har hans musik varit som att sätta sig på ett häftstift. En injektion, en insikt och oftast ett jädra temperament. Och många av de bästa texter som skrivits, så fyndiga, kloka och inspirerande. Ibland med glödande samhällskritik och ibland med luffarens perspektiv. Musikaliskt kan man säga att han är Kanadas motsvarighet till John Prine, men temperamentet påminner mer om Warren Zevon. (Vilken han träffade tidigt och de bytte låtar: "Carmelita" mot "Honky Red".)

"Day To Day Dust" måste vara den bästa LP som ännu inte getts ut på CD! Fullständigt lysande iakttagelser från en otålig och temperamentsfull ung man sökande efter liv och mening. Inledande "Hurricane of Change" formligen spottar ur sig ursinningslös förtvivlan:



"Mama Mama, I've seen the world and I had to call
The spring of the world deserted for a bloody fall
For bloody gold they kill the land
Leave no place for a free born man
Bullets bite and the hate still spits

And he wind don't whisper it screams 'That's It'
What' s that sound that haunts through the rain?
Is it the breath of grief or the hurricane of change?"
- Murray McLauchlan

Jag har gjort en Spotify-lista med några av McLauchlans briljanta sånger:
Murray McLauchlan - Songs That Matter - Spellista på Spotify!


Några citat om Murray McLauchlan:

"McLauchlan har släppt närmare tjugo album sedan han debuterade för snart fyrtio år sedan. Ändå har jag lyckats missa honom. Och många med mig, har jag förstått. Nu ger oss denna mästerliga samling en gyllene chans att åtgärda denna pinsamma försummelse."
- Johan Kronquist, Rootsy.nu


"Det är märkligt att få en nästan helt okänd karriär på 40 år så här snyggt sammanfattad på två CD-skivor. Och det känns som att det finns en hel skattkista med fantastisk musik kvar att upptäcka."
- Christer Olsson, Rootsy.nu - om samlingsskivan "Songs From the Street" som kom 2008

Mer läsvärt:
Murray McLauchlan looks back at a 40-year career - Richard Flohil skriver och intervjuar.

McLauchlan rebounds with first solo CD in 15 years - "Winnipeg Free Press" om nya skivan.

Murray McLauchlan - En biografi hos True North Records - För dig som vill veta mer.

Murray McLauchlan - The Canadian Encyclopedia - Allt och mer därtill...


torsdag 13 oktober 2011

Klipp och svenska klapp

Några dagar efter Winnerbäcks fantastsika konsert på Cirkus i söndags (och han har ju nu dessutom spelat där tre gånger till) så börjar klippen komma upp på nätet. Jag imponeras av den tekniska kvaliteten och måste bara bjuda på ett par låtar: "Hjärter Dams Sista Sång", en av de finaste sånger som skrivits till en före detta kärlek:



Här kan man ana hur Johan Perssons gitarr förgyllde "Elegi", också en ödmjuk betraktelse av
"alla dagar som aldrig kommer igen...":




Sen kan man ju undra varför svenskar (och några till nord-européer) inte kan lära sig att klappa takten, utan att klappa i vareviga del av takten:

n - n - n - n - Det blir ju inget tryck!


O - n - O - n - Ska det vara så svårt??


tisdag 11 oktober 2011

Winnerbäck på Cirkus
















Lars Winnerbäck har valt att turnera med färre musiker och spela på något mindre lokaler.
Jag har alltid önskat att få se honom mer avskalat på ett intimare ställe. Förväntningarna var alltså stora då jag såg honom i söndags i den första av fyra utsålda spelningar på Cirkus i Stockholm.


De flesta låtar hade delvis fått en ny kostym och i många fall blev det oerhört lyckat, dynamiskt och med en inlevelse och dramatik som präglade varenda ton. Lasse själv stod där framme och såg nästan förvånad ut att de långa applåderna gällde honom. Han har skrivit flera av våra bästa nutids-skildringar, men har lyckats behålla sin ödmjukhet trots alla framgångar. Jag tror att Lasses attityd ger honom den distans han behöver för att kunna skriva dessa mästerverk.

Cecilia Linné spelar cello och skapar en rymd och dramatik som är väldigt påtaglig. Annika Granlund Jonssons trumpet firar stora triumfer och hennes aviga men smakfulla slagverk varierar från försiktigt till eruptivt dånande. När hon sent kommer in i "Jag väntar på ett regn" är det en av kvällens riktiga höjdpunkter. Dessutom bidrar hon med härliga stämmor här och där. Och Johan Persson då? Givetvis livsviktig med sitt pianospel och jag tror att han är med och arrangerar det mesta. När han byter till gitarr frapperas man av hans fingerfärdighet och känsla. Är det något jag skulle önska mer av en så här fantastisk konsert, så är det just några fler solon från Johan. När han i tredje extranumret "Elegi" drar iväg på slutet är det kanske kvällens finaste stund, helt makalöst!

Vi fick höra många favoriter: "Faller", "Hjärter Dams Sista Sång" och "Hugger I Sten", den sistnämnde var en av de få låtar som fick ett muntligt intro-prat. "Söndermarken" var en annan och var bättre än någonsin i denna nya långsamma version. Visst kan man längta efter "Kom Änglar" och "Innan Mörkret Faller" och mängder av andra sånger, men det är sekundärt en kväll som denna.

Att Winnerbäck blivit så omtyckt och älskad av så många i vårt avlånga land ger mig hopp. Kanske folk vill ha mer än ytlig polerad stelhet? Bland alla massproducerade robot-liknande kopior av intetsägande smörja så lyser Winnerbäcks musik som stjärnor på natt-himlen.

onsdag 5 oktober 2011

Bert Jansch R I P

En av de riktigt stora och inflytelserika gitarristerna, Bert Jansch, är död efter att lång tid ha kämpat mot cancern. Hsn blev 67 år. Han var främst en mycket banbrytande gitarrist när det gäller att utveckla den akustiska gitarrens uttryck och bland hans beundrare finns Neil Young och Jimmy Page. "Hans status för den akustiska gitarren är lika stor som Jimi Hendrix var för den elektriska" har Neil Young sagt. Bert Jansch var också med i gruppen Pentangle som knöt ihop influenser från folkmusik med jazz och blues.

Bert Jansch - Spellista på Spotify

Han var även en mycket uttrycksfull sångare med en röst helt olik alla andras, även om rösten svek honom de sista åren. Han skrev några oerhört starka låtar, lyssna på min hastigt ihopsatta spellista och du förstår varför: Ilskan i de politiska sångerna, frustrationen i hans tolkning av "Blues Run The Game", sorgen efter en ung knarkare i "Needle of Death"... och hans sätt att attackera strängarna.



Sista låten på min lista blev "Where Did My Life Go?"... Bert kommer att saknas så länge någon tar upp en gitarr...

tisdag 4 oktober 2011

Fiery Blue - suggestiv växtkraft










Fiery Blue består av tre individer som bidrar på var sitt sätt: Paul Marsteller skriver låtarna, Gabe Rhodes spelar alla instrument och Simone Stevens sjunger med en röst som först kan verka lite kylig, men efter några lyssningar griper tag i dig. Låtarna kräver också lite tid, men har en märklig suggestiv växtkraft. Allra bäst tycker jag om de avskalade numren, då kommer Simone Stevens sång verkligt nära och tränger sig in under huden. Avslutande "While The Music Plays" är en mycker vacker kärlekslåt där Gabe Rhodes spelar gitarr så att man ryser. Märkligt hur den här skivan växer...!



Simone Stevens gör också egna skivor och "Right On Time" är en skiva som har stora likheter med Fiery Blue, men med några mer direkta och enkla sånger.


Mest imponerande är hur hon så innerligt tolkar Lucinda Williams "Right In Time" till ett ensamt piano. Det hade jag aldrig trott skulle funka...