måndag 31 december 2012

Moder Jord

Vid nyår brukar jag vilja se tillbaka på året som gått... Men, med tanke på så mycket som hela tiden förändras till det sämre, all girighet som kan fördärva framtiden för oss alla och våra kommande generationer, all rädsla som får många att inhumant skylla allt på de som förefaller annorlunda, allt prat om tillväxtens religion som en helig kossa...

Nej, nu vill jag bara säga: Besinna er, öppna ögonen och ta ansvar...!! Vad kan du bidra med för att förhindra att vi styr rakt åt fanders? Exakt vad tänker du göra?

Neil Young's hymn "Mother Earth" säger allt med en tydlighet som inte går att bestrida och nerven i hans elgitarr känns rakt in i märgen...



Oh, Mother Earth, with your fields of green
Once more laid down by the hungry hand
How long can you give and not receive
And feed this world ruled by greed

Oh, ball of fire, in the summer sky
Your healing light, your parade of days
Are they betrayed by the men of power
Who hold this world in their changing hands

Oh, freedom man, can you let this go
Down to the streets where the numbers grow
Respect Mother Earth and her giving ways
Or trade away our children's days

- Neil Young


Låt det nya året bli det år då vi börjar styra mot en mer hållbar framtid, med ödmjukhet och respekt inför varandra och den jord vi delar...!!


söndag 30 december 2012

De bästa skivorna 2012

Här är de skivor jag uppskattat mest under det gångna året. Hoppas du hittar något som du måste utforska vidare...

Nya album:

1. Broken Fences – "Broken Fences"
- Musik som du tar till ditt hjärta utan minsta tvivel. Stämningsfullt med lågmälda akustiska gitarrer och två röster som passar varandra så ypperligt att de smälter samman. Morgan Erina och Guy Russo utgör den unga duon från Pittsburgh, de verkar blyga och osäkra, men när de tar ton så står tiden still... Du följer blint med på deras färder med klanger och röster och stämningar... Jag kapitulerar fullständigt! Läs mer!

2. Latin Quarter - "Ocean Head"
- Comeback efter 21 år. Politiskt brännheta texter, fulla av ödmjuk mänsklighet och nya kloka insikter. Frustration över världens tillstånd, men även över förlorad kärlek, men ännu finns kampviljan kvar... Musik med rytmer och melodier som känns självklara. Både Steve Skaiths och Yona Dunsfords sång är intensivt närvarande. Läs mer!

3. Dale Boyle - "Throwback"
- Varenda ton, alla ackord, varje anslag dryper av pondus och attityd. Dale Boyle sjunger med en angelägen röst, som en korsning av Bruce Springteen och Steve Earle, med samma angelägna kraft i sättet att få ur sig orden som både dessa herrar har. Inte en sekund är onödig eller ointressant. Läs mer!


4. The Deep Dark Woods – "The Place I Left Behind"
- Musikaliskt och stämningsmässigt ligger gruppen nära Great Lake Swimmers och The Band. Röstmässigt läggs stor vikt vid känslofyllda djupa röster som utstrålar en frustration med mängder av svärta i texterna, men också mycket värme... Frontfiguren och låtskrivaren Ryan Boldt har en väldigt sympastisk röst och ett sätt att dominera ljudbilden med ödmjukhet och värme, trots den ödsliga atmosfären. Läs mer!

5. Antje Duvekot – "New Siberia"
- Ändå sen jag hörde Antje Duvekot sjunga första gången så är hon speciell här hemma. En vän till John Gorka och en syster till honom musikaliskt. Ruskigt bra!

6. Gilmore & Roberts – "The Innocent Left"
- Modern folkmusik som tänjer gränser och blir helt oemotståndlig. Tredje skivan har infriat vad de två tidigare lovade...


Övriga utgåvor som är värda all uppmärksamhet:

Mark Davis – "Eliminate The Toxins"
- En sån där envis sak som växer vid varje spelning. En själslig broder till Christian Kjellvander. Avslutande akustiska "Wounded Wing" är en av årets vackraste sånger. Läs mer!

Mary Chapin Carpenter – "Ashes & Roses"
- När MCC struntar i det "snärtiga" och söker inåt, då kommer det fram en samling sånger så här bra och det blir riktigt glödande och passionerat.

Declan Sinnott - "I Love The Noise It Makes"
- En sällsynt lyhörd och inspirerad gitarrist med ett stort öra för hur det ska låta. Läs mer!


Val McCallum – "At the End of the Day"
- Ännu en gitarrist som solo-debuterar med ett lågmält men sympatiskt album.

Joel Rafael - "America Come Home"
- När Joel Rafael ibland når de höga tonerna får han nästan det tonfall som en ung Dylan en gång i tiden hade. Texterna är ofta heta, men musiken smeker behagligt. Läs mer!

Great Lake Swimmers - "New Wild Everywhere"
- Lite mer upptempo även denna gång, men med en oerhört stark lägsta-nivå. Suggestiv melankoli som kan värma den kyligaste vinterdag.


Calum & Rory Macdonald – "The Band From Rockall"
- Runrig's brödrapar har gjort det soloprojekt de länge drömt om att göra. Har klingar det Shadows-gitarrer och glädjen sipprar ur varenda ton.

Luka Bloom – "This New Morning"
- Låtskrivare av rang med mycket att säga. Mycket expressiv sångare. Klass rakt igenom.

Love Antell – "Gatorna Tillhör Oss"
- En stark skiva med tydligt "Perssons Pack"-stuk för alla "de små" i samhällets utkanter.


Gretchen Peters – "Hello Cruel World"
- Gretchen Peters gräver djupt och berör med sin sång och sina texter. Snyggt arrangerat.

The Kennedys - "Closer Than You Know"
- Kursändring i soundet och det tog några lyssningar innan den "satt", men sen...

Ad Vanderveen – "Driven by a Dream"
- Hur många bra skivor måste holländaren med kanadensiska rötter göra innan folk fattar?


Leonard Cohen - "Old Ideas"
- Den gamle har fortfarande drömmar och ser framåt...

The Civil Wars – "Barton Hollow"
- Ännu ett lågmält par med mycket att säga och som skapar suggestiv trivsel.

Rolf Carlsson - "Fina Dagar"
- Jämn och positiv skiva med starka texter och med en av årets bästa låtar: "Krig och Fred".


Kathleen Edwards – "Voyageur"
- Efter en personlig kris kommer alltid en riktigt bra skiva med djup och känsla...!

Sera Cahoone - "Deer Creek Canyon"
- Sera Cahoone har en röst och en tilltalande enkelhet jag inte kan motstå...

Show of Hands – "Wake the Union"
- Steve Knightley och Phil Beer blandar tradition och nytänkande, politik och nonsens, med en attityd och musikalitet som alltid berör och känns!


Live-skivor:

Mick Hanly & Friends - "Live"
- Mick Hanly ser ut och låter som Christy Moore, vilken han en gång ersatte i 'Moving Hearts'. Christy är därtill en av gästerna här. Mycket kompetent låtskrivare och fantastisk live-skiva!

Plainsong – "Fat Lady Singing"
- Iain Matthews, Andy Roberts, Mark Griffith och Julian Dawson inspelade på en sista turné. Plainsongs avskedsskiva visar tydligt vad vi kommer att sakna... Vilken stämsång!!

Jack Tempchin – "Live at Tales from the Tavern"
- Ännu en duktig låtsnickrare som förtjänar större uppmärksamhet.


Walkabouts – "Berlin"
- Gruppens första helt officiella live-skiva. En skiva med härliga versioner av "The Light Will Stay On" och "Nightdrive" är alltid något speciellt.

Jack Johnson & Friends - "Best Of Kokua Festival"
- Jack Johnson live med en spretig gästlista: Jackson Browne (som gör "Take It Easy" på ett nytt spännande sätt), Ben Harper, Ziggy Marley, Taj Mahal, Willie Nelson och Eddie Vedder. Det mesta blir riktigt övertygande och intressant.

Warren Haynes Band – "Live From The Moody Theatre"
- Mycket expressivt gitarrspel och en röst som försätter berg... Nästan tre timmars speltid... Warren, du är en av de största...!



Covers:

Penny Nichols - "Colors of the Sun (Sings the Early Songs of Jackson Browne)"
- Jacksons gamla vän tolkar hans tidiga sångskatt och hon tillför nya infall och skapar nya associationer. Bara att konstatera: en absolut fantastisk skiva! Läs mer!

Slim Chance – "The Show Goes on"
- Ronnie Lane's gamla kompgrupp återupplivad med Alun Davies som ny sångare. De här sångerna förtjänar verkligen att spelas om och om igen!

Counting Crows "Underwater Sunshine (Or What We Did On Our Summer Vacation)"
- Adam Duritz blandar som vanligt det magiska med det alldagliga... men när de magiska ögonblicken inträffar blir det riktigt häftigt...!





Instrumentalt:
Sonny Landreth – "Elemental Journey"
- Landreth har sin egen stil och "världens mest begåvade gitarrist", enligt Eric Clapton, har gjort ett helgjutet instrumentalt album. Inte oväntat, men ändå...

Jimmy Robinson - "Guitarworks"
- Robinson sjunger föredömligt på flera låtar, men detta är ändå mest gitarr-musik för mig... En pärla för gitarrister att plocka fram då inspirationen tryter. Läs mer!


Återutgivningar:
Bert Jansch – "Heartbreak"
- En av Bert Jansch's mest underskattade skivor, men ett album jag alltid älskat... Nu med en extra liveskiva solo från McCabe's från samma tidsperiod. Alldeles eget och unikt!

Årets debut:
Broken Fences – "Broken Fences"
- Se ovan!



Årets Box:
Sandy Denny - "The Notes and the Words"
- De flesta demo-versioner och annat nytt från 19-CD-boxen, för alla dom som inte köpte den innan den tog slut... Sanslöst bra...!

Upptäckta alldeles för sent:
Kevin O'Regan – "Never Look Back" och "Mean Little River"
- Skulle varit i topp på förra årets lista om jag bara upptäckt dessa två skivor lite tidigare. Det är sällan man finner så otroligt bra ny musik…! Läs mer!

Denice Franke – "Gulf Coast Blue"
- Mycket duktig sångerska/gitarrist/låtskrivare med vissa Cockburn-influenser.


Säkert har jag åter glömt några, men än sen...? Det är frapperande hur Kanada tar över mer och mer som det land där det görs mest intressant musik, med en imponerande bredd och en till synes omättlig nyfikenhet.


lördag 29 december 2012

27 minuter av pondus och attityd

Dale Boyle - "Throwback" 2012



En gång i tiden fanns det en regel att om en LP var kortare än 30 minuter skulle det sitta en klisterlapp med information om detta på konvolutet. Kanadensaren Dale Boyle har gett ut sin nya CD och den är bara 27 och en halv minut, men inte en sekund är onödig eller ointressant. Varenda ton, alla ackord, varje anslag dryper av pondus och attityd. Tio låtar som känns som om man får ovanligt mycket trots den korta speltiden.

Dale Boyle har skrivit de flesta sångerna själv, förutom Tom Petty's "Won't Back Down" och Steve Fosters gamla "Hard Times". Båda görs helt vidunderligt bra. Dale Boyle sjunger med en angelägen röst, som en korsning av Springteen och Steve Earle. Med samma angelägna kraft i sättet att få ur sig orden som både dessa herrar har. En annan höjdpunkt är duetten med Annabelle Chvostek i "You Might Come Around".

Länkar:
Dale Boyle's hemsida - med massor av information.
Dale Boyle på CD Baby - här kan du få smakprov på alla hans tre skivor.


fredag 28 december 2012

Årets bästa låtar 2012

I år tänker jag även utse "Årets bästa låtar". Låtar som sticker ut och som betyder något speciellt för mig. Det är många lugna ballader här, jag vet, men de berör mig så djupt att de bara måste vara med... Alla de sex första kunde lika väl vunnit, så bra är de...


1. Al Lewis - "Lines Upon the Sand"
En helt fantastisk låt: Melodi, Text, Sång, Stämning, Budskap, allt är så bra det kan bli...
Läs mer här !



2. Great Lake Swimmers – "Think That You Might Be Wrong"
Årets bästa titel och en mycket stark text! När det "smäller till" vid uppstarten förstår jag...
Mer från gruppens besök i Stockholm !

3. Rolf Carlsson & Kristin Evegård – "Krig och Fred"
Lågmält men så ruskigt snyggt och smakfullt. Årets svenska låt.
Lite mer från bloggen



4. Thea Gilmore / Sandy Denny – "London"
Sandys text satt till musik av Thea flera år senare. Lite mer uptempo och vilken låt! Uppmärksammades vid OS-avslutningen! Mer skrev jag här !

5. The Deep Dark Woods – "The Banks of Leopold Canal"
Så magnetiskt gripande och med en ödslig stämning du inte kommer undan.
Läs mer här !

6. Mark Davis - "Wounded Wing"
Så vackert att det är omöjligt att undvika att beröras. Vilken känsla!
Här kan du lyssna ! och Här finns mer att läsa !

7-10 utan ordning:
The Girls - "Forgiveness" - Suggestivt och dynamiskt! Spännande sound!
Paper Aeroplanes - "Time to Be" - Det är hög tid att vara den du vill...
Latin Quarter - "If I Believed in God" (Reworked) - Årets återförening!
Broken Fences - "For a Long Time Coming" - Årets upptäckt!

Anmärkningsvärt att nästan hälfen av låtarna kommer från Kanada, fyra från Brittiska öarna och en från Sverige! Inte en enda från USA. Jackson Browne har ju inte gett ut sin nya
"Standing in the Breach" än, så den får väl vänta...

Det är säkert flera andra jag inte lyckats komma på just nu...
Men dessa räcker långt, mycket långt...


torsdag 27 december 2012

Det är aldrig för sent...

Declan Sinnott - "I Love The Noise It Makes"

Declan Sinnott har funnits i irländsk musik i drygt 40 års tid: Som flyhänt gitarrist, arrangör och producent åt Christy Moore och Mary Black.
I supergruppen Moving Hearts. Med tidiga Horslips. En sällsynt lyhörd och inspirerad gitarrist med ett stort öra för hur det ska låta. Han har dessutom skrivit en av de bästa låtar jag vet, "Let Somebody Know", en av musikskapandets riktigt stora ögonblick...


Vid 61 års ålder (och far till nio barn, med samma kvinna...) har han nu gjort sin första egna skiva. En lågmäld men mycket imponerande och välbalanserad produktion, fylld av mestadels egna kompositioner med ovanlig bredd. Här finns allt från visa till blues via jazz och rock. Lågmält men sprängfyllt av känsla.

Alla 12 låtar imponerar stort. "Blood Is Rushing Through These Veins" och "I See The World From Here" är så stilfulla och känslosamma att jag darrar av välbehag. Inledande "Sun Shine In" kanske till och med har lite hit-potential... Här live på Balcony TV med Vickie Keating:



En ovanligt mogen debutskiva, men Declan Sinnott är ju erfaren som få... Allt han rör vid blir så bra och inspirerande.

Och glöm inte att lyssna på Moving Hearts live-version av "Let Somebody Know"...!
Hela albumet "Live Hearts" är en suggestiv upplevelse, en resa i samspelets konst och stundens infall, sällan fångad på skiva.


måndag 24 december 2012

Avtaggad julafton med lugn och ro

Numera tycker jag om alternativa jular, den där trotsigheten infinner sig och jag vill bara ta det lugnt. Det som är bra med julen är ju tanken att komma i lite fridfull stämning... Men det har ju blivit tvärtemot: Stress, krav och konsumtionshysteri...

Har svårt att engagera mig i att pynta och fixa till något som snart ska plockas bort igen. Fattar inte hysterin med mängder av julklappar. Allra minst fattar jag inte det där med julkort. Har för länge sen bortrationaliserat allt sådant. Hör man inte av sig annars, då kan det vara...

Sen måste man ju säga att julmusik ofta känns glättig och utan något som helst motstånd. Men det finns ju bra julmusik och bäst av dem alla är John Gorkas "Christmas Bells". En varm hälsning från en ödmjuk betraktare med mycket stort hjärta:



Annars vill jag framhäva Thea Gilmore's julskiva "Strange Communion", den står i en klass för sig själv. En briljant samling sånger med stämning som det går att ta på.



Min gamla jul-lista på Spotify, nu med några nytillskott, finns här:

Xmas - Spellista på Spotify


God Jul! Ta det lugnt nu och försök gå ner i varv...


lördag 22 december 2012

Lundells mindre kända låtskatt

Lundell har ju gett ut oerhört mycket och kritikerna hävdar att han borde vara mer selektiv... Jag är tacksam för att han inte är just det...! Misstänker att många av mina favoriter kunde blivit bortsorterade...

De flesta brukar nämna "Längre Inåt Landet" och "Den Vassa Eggen" som de bästa skivorna. Visst är de bra, men... Jag tycker att "Xavante", "Evangeline" och "På Andra Sidan Drömmarna"
tillhör hans absolut främsta. Även "Män Utan Kvinnor" och "12 Sånger" attraherar mig mycket.



Sen finns det ju låtar som "Soldat Kommer Hem" från Bosnia-skivan. En högdramatisk uppgörelse med sig själv och alla dessa minnen som inte längre går ihop:
Livet har gått vidare
Kan du ta plats i det igen
Eller måste du stå utanför?
Kan du hitta in igen?
...
Kan du sluta fred nu
Fred med dej själv min vän?
- Ulf Lundell


Lundells Mindre Kända Diamanter - Spellista på Spotify!

Jag har gjort en Spotify-lista med 42 av mina Lundell-favoriter. Medvetet har jag inte tagit med de mest kända låtarna, de som alltid omnämns och spelas på de flesta konserter. En del saknas på Spotify, som "Soldat Kommer Hem". Men det blir en lång lista i alla fall. Märker att det är mycket akustiskt, mycket av de lugnare sångerna och mycket djup och sökande här... Men oj vad bra...!


lördag 15 december 2012

En kväll Lundell nog kommer att minnas

Ulf Lundell, Lokomotivet, Eskilstuna 2012-12-14



För jag tror vi ska komma att behöva varandra
om vi nånsin ska komma nån vart
- Ulf Lundell


Dessa rader från "Stackars Jack" grep tag som aldrig förr när konserten på Lokomotivet i går kväll plötsligt lyfte från en pliktskyldig "dag på jobbet" till en inspirerad och glädjefylld kväll som jag tror Lundell själv länge kommer att minnas. Från att ha klagat över att rösten när som helst kunde spricka, och med en spänt ansikte seende ut i tomma intet, så vände det rejält: Lundell fick ett livsbejakande leende och sken som en nyförälskad yngling, rörde sig till musiken, gick fram till publiken och lät oss sjunga mer och mer. Gensvaret uteblev verkligen inte och när folk tilläts springa upp på scenen i sista extramumret var det lika avspänt som på en privat fest.

I övrigt i korthet:
* Janne Bark firade som väntat stora triumfer med sin gitarr.
* Marcus Olsson blåste saxofon så det stod härliga till...
* De sista tio sångerna under ordinarie tid hade sån energi och ett sådant drag att de alla kunde varit sista numret... men Lundell räknade direkt in nästa låt!
* Nästan en timmes extranummer...
* Har Lundell någon röst alls kvar till Uddevalla i kväll...?

Låtmässigt hade jag nog valt många andra låtar om jag haft möjligheten, men det spelade inte någon roll egentligen... Med denna närvaro hade vilka som helst blivit lika bra... men för mig var nog "Stackars Jack", "Förlorad Värld", "Nästan Ditt Namn", "Chans" och "Hon Gör Mig Galen" de allra bästa denna häftiga kväll.



När vi efter nästan tre och en halv timme vandrade ut i vinternatten var vi upplyfta och berörda och vi visste alla att vi varit med om en otroligt stark Lundell-kväll.


måndag 10 december 2012

Vinterkyla: kallt men vackert...!



I vinterkylan behöver man något som värmer. Ord och texter som sprider kunskap och leder oss mot större ödmjukhet... Bilder som attraherar våra sinnen och lär oss se det vackra vi har omkring oss... Musik som ger den där känslan av att man förstår allting lite bättre...

Christine Hellqvists sång "När sångerna skriver sig själva" har länge varit en vinterfavorit.
När jag var ute och fotade i snön över helgen föddes idén att sammanföra några av mina vinterbilder med Christines låt. Lite plockande fram och tillbaka och så, nu finns en ny video att se på, lyssna till och förhoppningsvis beröras av.

Hoppas ni kryper in i känslan och blir varma inuti...


söndag 9 december 2012

Mer av Walk Off The Earth

Walk Off The Earth var med i förra inlägget, men denna kanadensiska, kreativa, videoälskande grupp förtjänar ett eget kapitel. De bygger sin musik på sina otroliga harmonier och några få instrument. Och en jädra massa glädje och energi.

Se här hur de med kort varsel gör en låt med Julia Nunes helt frapperande: Fem röster, en gitarr och en trumma och ett drag som sitter mitt i prick:



Här i Beatles "From Me To You" spexas det mest, men jag gillar detta med att spela olika instrument med olika händer:



Se hur de fixar att göra omtalade "Somebody That I Used To Know" live:



Kreativitet och fantasi blandas med glädje och energi. Det verkar finnas i överflöd...
och det smittar...!


torsdag 6 december 2012

Den 'säkra' svenska kärnkraften - igen

En reaktor i Oskarshamn har stoppats med omedelbar verkan. Små notiser och inga stora rubriker. Strålsäkerhetsmyndigheten säger att reaktorn inte är tillräckligt säker. Varför reagerar jag då...? De har ju hittat risken och stoppat reaktorn direkt...

Jo, den ena dieselgeneratorn servades inte som planerat 2011. Hmm... Det är snart 2013! Ägaren Eon säger "att planen var att rätta till felen under den planerade moderniseringen av kärnkraftverket under 2013". De supersäkra svenska kärnkraftsverken med rigorösa kontroller kanske inte är så säkra i alla fall om man kan planera att skjuta upp en nödvändig service i två år och det tar mer än ett år för Strålsäkerhetsmyndigheten att upptäcka felet och på studs stänga av hela skiten.

Vad ger Eon rätt att riskera vår säkerhet? Inser de inte vilka konsekvenser det hela kan få? Jag tror inte ett dugg på denna så kallade "säkerhet" och eftersom slutförvaringen kommer att vara en dold mina kommande generationer omedvetet kan i kontakt med, så är detta faktum mer än tillräckligt för mig!

Fantastiskt kreativa 'Walk Off The Earth's nya "Red Hands" fick plötsligt en ny betydelse!



That gun is loaded
That gun is loaded, but it's not in my hand
The fire burns, I'm not the one with the match man!
That gun is loaded, but it's not in my hand
- Walk Off The Earth


"Det handlar absolut inte om någon omedelbar fara för säkerheten" säger presschefen på Eon. Han och hans likar är lika pålitliga som de säkerhetskrav man inte brytt sig det minsta om att följa! De sitter med framtiden för kommande generationer i sina händer och kör ett vågspel... Är det inte dags för en ny folkrörelse mot kärnkraften? Dags att presschefer och säkerhets-myndigheter får äta upp sin arrogans och lära sig grundläggande kunskaper om konsekvens och att visa respekt för våra kommande generationer.

Kärnkraft och dess livsfarliga avfall är inget annat än en "en indirekt form av kannibalism, mer makaber än någonsin den direkta, därför att den drabbar ännu ofödda generationer" (talande ord av Rolf Edberg).

lördag 1 december 2012

Tid att vara i nuet

Paper Aeroplanes - Time To Be EP
Livet handlar mycket om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Och att inte vara där vid fel tillfälle! Somliga kallar det slump, andra ödet, det handlar väl mest om flyt och oflyt... Jag är glad att jag råkade hamna på legendariska musik-puben "Half Moon" i Putney våren 2009.
Al Lewis och Sarah Howells var med på en Unplugged-kväll med flera unga förmågor. Båda har funnits i mitt musikliv sen dess, Al solo och som duo med Sarah, och Sarah i sin grupp Paper Aeroplanes.

Paper Aeroplanes är inte obekanta för läsare av den här bloggen och det glädjer mig att de har gått stadigt framåt och får idag mycket mer uppmärksamhet och säljer nu ofta ut sina konserter. Någon som har smak nog att ta hit dem till Sverige snart?

Sarah Howells och Richard Llewellyn har nu släppt ännu en flerspårs-EP. Sex låtar av högsta klass och åter är det ganska lågmält och djupa reflektioner. Titellåten "Time To Be" kan bli en riktig klassiker i sin enkelhet om det som hela mänskligheten tycks jaga: Förmågan att vara den vi vill vara, här och nu! Min favorit är nog ändå "This Land Won't Shake", men det kan variera snabbt. Skulle jag önska något så vore det någon lite snabbare medryckande låt, men det kommer säkert framöver.

Sarah sjunger som vanligt helt gudomligt. Richard bidrar mer än det först kan verka, med fint gitarrspel, kompositioner och arrangemang, samt nu även med riktigt bra sång-harmonier.

Musiklaliskt finns nu ett litet band med trummor och fiol i ryggen och det är välarrangerat med känsla och stil.

Som bonus finns förra årets jullåt "In The Bleak Midwinter" med. Så vacker att även en "jul-agnostiker" som jag får julkänslor som jag inte trodde var möjligt...

Jag har sagt det förr och säger det igen: Paper Aeroplanes kan nå hur långt som helst!

Länkar:
Paper Aeroplanes hemsida - med alla nyheter och massvis med länkar.
Paper Aeroplanes på Bandcamp - här kan du lyssna och beställa ditt eget exemplar.


torsdag 29 november 2012

Loudon Wainwright om kärlek

Jag har sagt det förr: Loudon Wainwright skriver låtar om precis allting! Det är få ämnen som han inte berört. På senaste skivan gör han upp med åldrandet, men kärleken finns alltid där. Oftast dränkt i elände... Vem skulle annars skriva en låt som "I Remember Sex"??



Han har alltid befunnit sig i alla faser av kärlekstrubblet om vartannat, hit och dit. Gång efter gång. Om och om igen...!!

And it's been 16 years now that I've written songs
Over a 100 and still growing strong
About drinking and hockey and flying above
Again and again about unhappy love
Over and over, unhappy love
- Loudon Wainwright III


Men humorn har fört honom vidare. Hur allvarligt det än är, så kan han oftast få till det lite dråpligt, eller med en glimt i ögat:



Woke up this afternoon and I sat up in the bed
There was a gnawing in my gut and a poundin' in my head
So I went to the bathroom, to the medicine chest
There was sleepin'pills and razorblades and all the rest
But I was in control baby, I was so relaxed
I found myself my dental floss, my favourite kind, unwaxed
I'm alright, I'm alright
Yeah I'm alright baby, I'm alright without you!
- Loudon Wainwright III


Bitterheten finns ofta där... Vad sägs om dessa citat:

Everything changes, time takes it's toll
Your folks fell in love, loves a very deep hole
...
It's a vague and a meaningless word
As an idea, completely absurd
It's been sung and said
It's been written in read
It's a fairy tale ending deferred
A vague and a meaningless word
...
Sure it's kind of lonely, yeah it's sort of sick
Being your own one and only is a selfish dirty trick
...
Leave love alone... and let it die!
- Loudon Wainwright III


Allt kryddar han dessutom med en stor portion ironi:

We both tried, nobody died
But I feel damned near dead
I miss you but I'm really blue
Cause I'm back with me instead
I can't stand myself
I sure can pick em
I'm looking for my next victim
Who will that unlucky one be?
- Loudon Wainwright III


Jag har samlat ihop några av hans kärleksalster här:
Loudon Wainwright about love
- Spellista på Spotify att frossa i...!


söndag 25 november 2012

Cirkeln sluts: Love will meet again...

Tillknycklad av kärlek, fas 6
Visst borde en sån här 'serie' sluta lite hoppfullt. Eric Andersen's "Love Will Meet Again" gör det på bästa möjliga sätt, trots motstridiga känslor och oönskad tvekan, så finns tron på att allt kommer igen, kärleken kommer att möta dig igen...



There's a feeling that lies inside me
Questions my heart and my mind
Changes, all the changes around me
I will know when it's time

Love came to me like a stranger
Creating the warmth of a brand new friend
Time has no limitations
Love will meet again
- Eric Andersen


Vill du ha riktigt lyckliga kärlekssånger, se här:
Sånger om lycklig kärlek
eller:
Lycklig med fart


lördag 24 november 2012

Ännu en fas om kärlek

Tillknycklad av kärlek, fas 5
Har fått en kommentar om denna serie om kärleksstrul (se 28 september - 1 oktober i år).
Var är bluesen? All saknad och självömkan...

Jovisst, den borde väl vara med! Saknad och längtan kan ju finnas ändå, men förstärks till det outhärdliga vid kriser, och då kan blues hjälpa som inget annat...

Så jag stoppar in en vidunderlig blues med Sonny Landreth:



För dig som önskar ännu mer: Frossa i min Spotify-lista:
Blues Run The Game - Spellista på Spotify !


måndag 19 november 2012

Stabil sprödhet med Great Lake Swimmers

Great Lake Swimmers, Debaser Slussen, Stockholm 2012-11-18


Kanadensiska Great Lake Swimmers har fått många kritiker att ösa superlativer och de har nått en viss kultstatus här och där. Deras senaste två skivor har varit något mer up-tempo och på så sätt har de börjat nå en större publik. Ändå finns det plats för fler på Debaser vid Slussen denna söndagskväll. Endast 145 kronor i inträde och det borde varit proppfullt och slutsålt sedan länge. När de inleder klockrent med "Think That You Might Be Wrong", en av årets bästa låtar, förstår jag vilken fin kväll det kommer att bli!



För mig är de helt enkelt en av de bästa grupperna de senaste åren. Deras andra och tredje skiva, "Bodies and Minds" och "Ongiara", tillhör mina mest spelade skivor. Musik att krypa in i och bli sofistikerat lugn och harmonisk av!

Tony Dekker har en spröd ljus stämma och skriver fruktansvärt vackra låtar som växer och etsar sig fast. Det mesta centreras runt hans röst och kompositioner, men nu förstår jag vilken viktig insats de övriga bidrar med. Miranda Mulholland spelar fiol och sjunger stämmor känslosamt och är den som märks mest på scen. Erik Arnesen spelar elgitarr så sofistikerat och när han ibland plockar fram banjon kan man känna gräset under fötterna. Bret Higgins ståbas understryker och skapar på samma gång luft i ljudbilden. Trummisen Greg Millson är ett under av dämpad dynamik, han spelar så dekorativt och varierat och emellanåt dramatiskt att jag häpnar. En finlirare av sällan skådad klass!


Ändå blir det både tryck och lite fart, uppblandat med spröd känsla som mystiskt nog känns riktigt stabil. När de går av scenen efter mer än en timme blir de inklappade till extranummer och nu händer det oväntade: De kliver ut mitt på golvet och kör en spontan och livad version av "Still" helt utan förstärkning. Glädjen är uppenbar, stämningen uppsluppen och glad, och det blir en värdig avslutning på en väldigt fin musikkväll.

Länkar:
Great Lake Swimmers hemsida - med alla nyheter och mycket mer.
En dryg halvtimme från New Orleans i våras - för alla er som missade det hela igår.


lördag 17 november 2012

Triologi om politik med Steve Mednick

Steve Mednick - “Where Are The Bodies Buried?” 2012


En del gör låtar om politik... Andra gör hela skivor... Steve Mednick har gjort en serie album han kallar "Problems In Democracy", en triologi av politiska skivor och där nu "Volume III" har kommit. Och då räknar han ändå inte in skivan "Immigrants... and Other Americans"!

Jag råkade upptäcka Steve Mednick då en skivbörs i Stockholm spelade hans "Ambling Toward The Unknown". Jag hade med skivan när jag gick ut. Roots-rock med ett stänk av the Band och en aning av Warren Zevon. Skivan lever mycket på Billy Kotsaftis (bör nog inte uttalas på svenska...) explosiva gitarr och andra läckra detaljer med närgången fiol och luftigt komp.

Mednick började 2006 vid femtio års ålder göra skivor och har nu hunnit med hela 10 sen dess,
ett snitt på nästan två per år! Han har definitivt mycket att berätta, en stor lyrisk uttrycks-förmåga, men nöjer sig ofta med avgränsade anekdoter, små iakttagelser som formar hans låtar, med tydliga melodier som ändå spelas något opolerat. Ibland blir det riktigt bra, ibland något tråkigt, kanske Mednicks röst inte har den karisma som behövs för att hålla intresset uppe en hel skiva. Denna gång finns fler tjejer med på stämsång och det underlättar.

Skarp kritik mot Amerikas ytliga politik, full av lögner, utan ansvar eller saklighet, finns överallt på nya albumet. Den här texten är dock hämtad från "Immigrants... and Other Americans":

"They tell their stories without a trace
Of the lies they spread to the human race
They hide behind the veil of fear
Fire and sword defeats the hopeful year
They speak out of both sides of their mouth
they say they’re patriots when they’re really not
Never let the facts or figures get in the way
While they trample on our destiny
Stand up and take them on..."
- Steve Mednick


Steve Mednick har stort intresse i humanism, rättvisa och miljöfrågor. Det finns till och med vardaglig psykologi instoppat i hans texter. Han vet vad han tycker och säger det rakt ut och många i USA ser honom säkert som ett vänsterspöke. Med titlar som det senaste albumets gör han det inte lätt för sig... Låtar som “Liberty Bells Are Calling”, "Still Time for a Change",
"Confessions" och "Warning Signs" borde höras ofta och om och om igen. Det finns egentligen inte en ointrssant låt på skivan och Mednick skriver texter som angår. Tyvärr kommer de som verkligen skulle behöva lyssna säkert inte att bry sig...

Länkar:
Steve Mednick's hemsida - Han gör skivor så oftá att han inte hunnit uppdatera...? Här finns alla låttexter och en personlig biografi.
Steve Mednick's MySpace-sida - med några låtar att lyssna på.

Steve Mednick – Where Are the Bodies Buried? - På Spotify kan du lyssna mer, här finns fler skivor, men ha lite tålamod...

fredag 16 november 2012

Fler kritiska sånger om Amerika

Oj, det här skulle kunna bli en lång följetong... Så många giftiga låtar att välja bland...
Här är några av mina favoriter, fulla med kritik, men som ändå berör ända in i benmärgen:

Neil Young - "Long Walk Home"
En skarpsynt och rörande antikrigssång full av smattrande kanoner och kontraster.

"If Liberty was a little girl
Watching all the flags unfurl
Standing at the big parade
How would she like us now?"
- Neil Young


Richard Thompson - "Yankee Go Home"
En lättsamt medryckande sång om hur amerikansk kultur och livsstil invaderat våra liv.

"I lost count of the chewing gum that I've had
And coca-cola make my teeth go bad
We'll handle this on our own
Yankee go home!"
- Richard Thompson


Jackson Browne - "For America"
En ren 'avrättning' av politikers alla lögner till ylande saxofon.

"Until the land of the free
Is awake and can see
And until her conscience has been found
- Jackson Browne"


Friskt Vatten - "Lee Highway"
Vi måste ju ha med något svenskt och det här gillar jag än idag. Härligt drag i sången!

"Bland nedslitna hus och 6-filig ny motorväg
Min sång det är drömmen om chansen att få dra iväg"
- Håkan Wannerberg


Billy Bragg - "Help Save the Youth of America"
Ord och inga visor, men Billy Bragg känns alltid uppriktig.

"A nation with their freezers full
Are dancing in their seats
While outside another nation
Is sleeping in the streets"
- Billy Bragg


Decameron - "So this is God's Country" / "Peace with Honour"
Den avslutande balladen om USA:s alla krig är kanske den bästa av dem alla.

"Peace with Honour, cries the dollar
Ring the liberty bell
If you invent another word for peace
We can drink to better's well"
- Dave Bell/Johnny Coppin


torsdag 15 november 2012

This Is My Country - om Amerika och krig

När Amerika får kritik i sånger så handlar det ofta om krig, om USA:s roll i både historiska
och nutida krig, fast de numera ofta benämns 'konflikter' eller 'intressen'...




It's time to stop them in their tracks
It's time to take our country back
Put their ideas in a sack
Recycle for redemption
It's time to show them to the door
They won't be needed anymore
Tell them there will be no more war
Based upon preemption
- Joel Rafael


Redan i de första raderna, "This is my country, we are at war", markerar Joel Rafael modigt sina tankar om det egna landets krigspolitik. Inga omskrivningar, inga dimridåer... Budskapet rakt av i tydlig dager. En riktigt stor låt som säkert retar en del amerikaner till ursinne, men för mig står den för en human och vidsynt männsikosyn.

Här finns texten i sin helhet: This Is My Country

Här en live-version med Graham Nash och David Crosby som gäster:
This Is My Country med David Crosby, Graham Nash och Joel Rafael

Här hemma i Sverige visar SD sitt riktiga och smutsiga tryne... De första sex raderna ovan i Joel Rafaels låt passar så otroligt bra även här!


söndag 11 november 2012

Amerika - plus och minus

Amerika har återgått till vardag, valet är klart som en sporthändelse och man ber till högre makter om bättre tider. Jag tycker inte illa om amerikaner, låt mig göra det klart på en gång. Jag har flera vänner 'over there', generösa personer med kloka tankar. Flera av de vettigaste och humanaste människor jag vet är amerikaner: Jackson Browne, Eric Andersen (båda med norska rötter, sträck på er norrmän!), Pete Seeger, John Gorka, Springsteen, listan kunde göras lång...

Ändå är det ofta man hör någon annan amerikan säga något embarmligt korkat och enögt... Landet med 'både och'. Landet som symboliserar girighet och vars livsstil hindrar flera andra länders möjligheter att kunna utvecklas. Vissa tillåts inte ens själva välja sin egen regering. Om det inte passar ledarna i det stora fria landet... där frihet bara kan köpas för pengar. Och dit kan alla nå om de är ambitiösa och flitiga... Dra den om rödluvan!

Men Amerika är stort, det finns mycket vettigt som händer utanför det massmediala flödet. Fortfarande finns det stora grupper som inte gett upp motståndet mot kärnkraften, alla protesterna på Wall Street... Även här finns tron på att förändra även det som inte ens får ifrågasättas... Både och... Kärlek och hat...

Det skrivs fortfarande mycket rebellisk musik i staterna. Det finns artister som riskerar sin karriär för att säga vad de tycker. Morrissey är inte amerikan, men han bor där och att skriva en sån här låt kräver ett väldans stort mod:



Christy Moore och Declan Sinnott tolkar "Ameirica, You Are Not The World" så mästerligt,
så glödande bitskt, men ändå ödmjukt. Stort!

Det här är bara början, det kommer lite fler låtar om det stora landet i väst...


onsdag 7 november 2012

Fyra års katastrof avvisad

Barack Obama sitter kvar fyra år till. Fast egentligen är väl det viktigaste: Mitt Romney sitter inte där över huvud taget!

När Obama tillträdde fanns det förhoppningar och man talade om en ny era. Han har givetvis inte haft en chans att infria allt det som många av oss hoppades på, men han har inte heller misslyckats med allt. Ska man vända på en sån trög koloss som USA, ja, då får man nog gå varligt fram... Nu vet vi i alla fall att det inte blir ett bakåtsträvande och återgång till en ännu mer egoistisk politik.

USA har fem procent av världens befolkning, men utnyttjar en tredjedel av våra resurser och står för en tredjedel av avfallet. Hmmm... Nog finns det ännu en hel del att göra!!



Arlo Guthrie's tänkvärda "In Times Like These" passar otäckt på alla sätt, med både rasande storm och politisk frustration.

"The storm is here, the lightning flashes,
between commercials, they're taking names
singers run to where the cash is,
it's just another link in slavery's chain
...
When leaders profit from deep divisions;
when the tears of friends remain unsung
In times like these, it's good to remember,
these times will go, in times to come"
- Arlo Guthrie


måndag 5 november 2012

Jimmy Ibbotson - låtsnickrare med smittsam glädje



Efter det att jag hörde Vagabond Ways köra "You Ain't Going Nowhere" med riktig Byrds-feeling fick jag lust att plocka fram lite bra country-rock med tydliga bluegrass-influenser.

Jimmy Ibbotson har under två långa perioder varit medlem i Nitty Gritty Dirt Band och har skrivit några av de härligaste kärlekslåtarna jag vet. "Train In The Canyon" gjorde han i sidoprojektet "Wild Jimbos" och är ett typexempel på vad karln kan skapa. Härlig melodi med läckra detaljer i arrangemanget och stor kärlekslyrik. Framfört med smittsam glädje och äkta känsla.

"Sarah In The Summer" är en snabbare bluegrass-låt som gjordes först i Wild Jimbos, men senare även med Nitty Gritty Dirt Band. Om man lyssnar på den i bilen är det lätt hänt att det går lite väl fort. Varning härmed utfärdad!



"Ripplin' Waters" är ännu en riktig stor kärlekslåt och ovan framförs den av NGDB live och visar att de kan sträcka ut den till 11 minuter med ett långt instrumental-parti, oerhört läckert och dekorerat med porlande bäckar.

"Workin' Man" skrevs inte av Ibbotson utan av trummisen/munspelaren Jimmie Fadden. Men Jimmy Ibbotson sjunger den på sitt typiska sätt. Trots det breda amerikanska uttalet känns hans sång lika gemytlig som han själv verkar vara. Och "Workin' Man" kan väl passa extra bra så här dagen före det amerikanska valet...

Ibbotson lämnade Nitty Gritty Dirt Band för andra gången 2004 och bandet förlorade då sin mest kreativa medlem. Gruppen består och turnerar än idag men är inte lika produktiva längre. 'Ibby' själv, som på slutet av 90-talet varje vecka skrev en kolumn på gruppens hemsida, verkar nu mest ta det lugnt, men spelar och gör skivor i det mindre formatet, men det är svårt att ens hitta information på nätet...


söndag 4 november 2012

Åter en av en minoritet

Vagabond Ways, Josef's House of Blues, Eskilstuna 2012-11-03



Lördagskväll på Josef's mitt i Eskilstuna. Folk kommer och går. Det pratas och det dansas.
Det dricks och det raggas. Det pratas och det pratas...

På scen står Vagabond Ways. Tre eminenta gitarrister/sångare/låtskrivare: Christer Jonasson, Totte Bergström och Basse Wickman. En tät kompsektion med Patricio Cabezas på bas och Niklas Lindström bakom trummorna. Det är bra, mycket bra. I gitarrsoundet känns det som om Clarence White's ande svävade i rummet och som om Roger McGuinn stod i farstun med sin tolvsträngade gitarr.

En del i publiken bemödar sig inte ens att applådera. Tror inte de vet vad bandet på scenen heter. Tror inte de vet vem Clarence White var. Inte ens vet vem Roger McGuinn är. Kan de nämna två Byrds-låtar? Eller en enda?

Jag vet! Mycket väl! Jag vet även att jag åter igen är en i en minoritet. Jag vet också att jag för allt i världen inte skulle byta!


fredag 2 november 2012

Jimmy Robinson - Gitarrfantom med känsla

Jimmy Robinson - "Guitarworks" 2012

Gitarrskivor kan vara väldigt tråkiga... och även alldeles fantastiskt underbara! Jimmy Robinson lirar akustisk gitarr och hans nya "Guitarworks" är kanske inte underbar, men en riktigt trevlig bekantskap.
Visst snuddar det vid att vara uppvisning här och var, men det finns så mycket känsla och en sådan bredd att jag kapitulerar. Det är dessutom svårt att inte gilla någon som sjunger så bra som Robinson faktiskt gör.

Mina favoritlåtar blir "Everything Must Go", om hur han kastar ut allting när kärleken kraschat, och "Hurt", en frustrerad bild av vad allt och man själv har blivit. Här finns också fler covers,
"Little Wing" och "Eight Miles High". Den första berör, men den senare tillför inget nytt.



Jimmy Robinson har ett ganska kraftigt anslag på gitarrren, jag kommer att tänka på Michael Hedges och Isaac Guillory. Den som är det minsta intresserad av gitarr-musik har här en pärla att plocka fram då inspirationen tryter.

Länkar:
Jimmy Robinsons hemsida - för dig som vill veta mer...
Hemifrån - Jimmy Robinsons svenska representant.


söndag 28 oktober 2012

En vidrigt bra kväll med Elliott och band

Elliott Murphy & Normandy All Stars, Kägelbanan, Stockholm, 2012-10-27

foto: Helena Eija Hjelm

Jag visste att Elliott Murphy och Normandy All Stars är mycket bra live. Jag har ju skivor och några DVD... Jag hade rejält fel: De är vidrigt bra live: Vilket ljud! Vilken glädje! Vilket ös! Vilket driv! Vilket spel! Ett tag tänkte jag att man inte skulle märka om de plötsligt spelade någon sämre låt, den skulle bli bra ändå med den energi och den känsla som bara forsade fram. Nu är Elliotts låtar oftast riktigt bra, men de växer enormt när de framförs på det här sättet!

Som sagt var ljudet bland det bästa jag hört på mycket länge. Trummisen Alan Fatras spelar så distinkt och effektfullt. Ibland är jag säker på att han har minst fyra armar... Men ändå på något sätt underordnar han sig helheten och tillsammans med bassisten Laurent Pardo lägger de en stabil grund som driver fram musiken både tryggt och utmanande. Eller hur kan man förklara det? Fullständigt suveränt!

Gitarristen Olivier Durand kan göra precis vad som helst med sin akustiska gitarr. Mestadels spelar han och Elliott Murphy i något slags samspel där de fyller i och kompletterar varandras spel så det når högre dimensioner, som ett ömsesidigt givande och tagande, sen trycker Olivier på en pedal och strax kommer ett enormt elektriskt gitarrsolo, udda och varierat, ibland vackrare än vackert. Han lever med som om gitarren var en del av hans kropp. De har roligt där uppe och glädjen sprider sig i lokalen.

Som extranummer börjar de med en suverän tolkning av David Bowies "Heroes". Sen kör de några låtar helt utan elförstärkning. Elliott berättar om sin pappa och sen spelar de "On Elvis Presley's Birthday". Neil Youngs "Keep On Rockin In A Free World" körs på samma sätt, utan att tappa intensitet. Efter "Change Will Come" får vi till slut höra en helt ny låt med Elliot ensam vid pianot. Jag uppfattar en del av texten, om att det han vill nu inte är det han en gång ville. Reflektioner som ska bli intressant att få ta del av lite närmare...

Innan dess har vi fått "Caught Short In The Long Run", "You Never Know What You're In For",
"Diamonds By The Yard" och många andra favoriter, även flera ovanliga från hans tidigare skivor, några med Elliott klinkande förtjänstfullt vid pianot. Men allra bäst är det när de öser på... Jag saknade "Green River", men den körde vi flera gånger i bilen på väg hem...

Det lär nog bli en tradition att se Elliott och Normandy All Stars. Jag längtar redan till april!

Länkar:
Elliott Murphys hemsida - med bland annat outgiven musik att ladda ner gratis!
Kulturgärningar i Sverige - för dig som vill veta när Elliott är på gång till Sverige.


torsdag 25 oktober 2012

Broken Fences - Årets upptäckt !!



Det händer mycket sällan att det kommer oväntade musikupplevelser som direkt känns så här alldeles självklara. Musik som du tar till ditt hjärta utan minsta tvivel. Broken Fences debut-skiva är en sådan upptäckt! Ett stänk Nick Drake, lite Richard och Mimi Farina, kanske något av lugna Paper Aeroplanes. Stämningsfullt med några akustiska gitarrer och två röster som passar varandra så ypperligt att de smälter samman.

Du följer blint med på deras färder med klanger och röster och stämningar... Det vore lätt att lura med dig var som helst, men de hamnar aldrig på hal is utan tar dig i land med ro och fylld av nya upplevelser.



Morgan Erina och Guy Russo utgör den unga duon från Pittsburgh, de verkar blyga och osäkra men när de tar ton så står tiden still... Såna här harmonier är inget man hör ofta... OJ...!!
På skivan finns även en del trummor och andra instrument, men egentligen behöver de inget mer än en gitarr och sina två röster, som du kan höra på den mängd hemmagjorda videos de lagt ut på sin hemsida.

En stark kandidat till årets skiva och säkerligen årets nykomlingar!

Länkar:
Broken Fences hemsida - med massor av videos, alla texter till skivan, och mycket annat...
Broken Fences Live on Acoustic Songs! - 55 minuters konsert och intervjuer.


söndag 21 oktober 2012

Elliott Murphy på ingång



På lördag spelar Elliott Murphy med band på Kägelbanan i Stockholm, vilket har blivit en återkommande tradition. Det glädjer ju den trogna skara som vet hur bra Elliott och hans
"Normandy All Stars" är live.

Kan inte låta bli att bjuda på en outgiven (vad jag vet) pärla, en tonsatt dikt, eller rättare sagt en berättelse uppläst till gitarr: "The O'Henry Story" med översättning till tyska av en tjej, Livia. Snyggt gjort av Elliott att lyfta fram kultur han gillar! Först begrep jag ingenting av just den här, men när slutet kom fick jag rysningar. Och får än idag!

Vi kan väl ta även den efterföljande låten: "Small Room". Och dessa två blev bortvalda på live-skivan "April - A live album"...!!

Är du i Stockholm på lördag, missa inte Elliott!

Länk:
Kulturgärningar i Sverige - för dig som vill veta när Elliott är i Sverige.


onsdag 17 oktober 2012

En gammal och en ny

I 40 års tid har Jackson Browne varit husprofet hos mig. Hans musik och hans texter har funnits där och förklarat, stöttat och berikat. Hans leverne och engagemang har varit en inspiration och ett föredöme.

Här kommer en gammal låt och en ny, skrivna med 43 års mellanrum. Outgivna "Learn To Live" från 1969 har nu nått offentlighetens ljus, med för mig nya bilder på en ung Jackson:



"Standing in the Breach" från sommarens turnéstart var så ny att Jackson glömde bort
texten och flipprade ur...



The unpaid debts of history, the open wounds of time,
the laws of Human Nature always tugging from behind.
I want to think that the earth can heal and the people might still learn,
how to meet this world's true challenges and if it costs their own could turn.
- Jackson Browne


En riktigt stor låt, fullt i klass med det bästa han gjort. I dagens kristider med alla oundvikliga penningkrascher visar han hur en uppmuntrande och human männsikosyn kan få oss att ändå känna hopp och tillförsikt:
But you know the changes the world needs now is there in everyone
- Jackson Browne


söndag 14 oktober 2012

Gör det nu !!




There's no place in this world where I'll belong when I'm gone
I won't know the right from the wrong when I'm gone
And you won't find me singin' on this song when I'm gone
So I guess I'll have to do it while I'm here
...
And I won't be running from the rain when I'm gone
And I can't even suffer from the pain when I'm gone
I can't say who's to praise and who's to blame when I'm gone
So I guess I'll have to do it while I'm here
- Phil Ochs


Phil Ochs skrev för länge sen denna suveräna låt om att ta tag i allting nu, på en gång, omedelbums! Den är lika angelägen än idag! Kan inte bestämma mig för om Thea Gilmore
eller Dick Gaughan gör den bäst... så då beslutar jag att bägge gör det!