lördag 26 januari 2013

Lucinda Williams 60 år

Det kan man ju inte tro... Lucinda Williams fyller 60 i dag! Jag tror att det var Emmylou Harris som en gång sa något i stil med: "Jag trodde att alla bra sånger redan var skrivna, och så kommer Lucinda med bland de bästa jag hört..."

Vare sig det är blues, country eller rock så vet man att man alltid kommer att få något med äkta känsla. Ruffigt eller mjukt, snabbt eller långsamt, alltid finns Lu där med sin känslosamma röst och förför med sina sånger om kärlek, oftast om olycklig sådan, men aldrig uppgiven.

Lucinda Williams har också skrivit några av de starkaste positiva kärlekssångerna jag vet.
"Like A Rose" och "Something About What Happens When We Talk" finns ju redan här på bloggen. En annan är "Right In Time":



De förtvivlade och olyckliga kärlekssångerna är desto fler. Ärligt, naket, utlämnande:
"Abandoned" från den magiska vita "Lucinda Williams"-skivan från 1988:



Sen finns de analyserande sångerna. "Side of the Road" säger mer om kärlekens dubbla natur än flera doktorsavhandlingar tillsammans. Om behovet att vara för sig själv utan att vara ensam. Om dubbla känslor. Om att vara ärlig mot sig själv. Den finns redan på bloggen men vi tar den än en gång, nu i en suverän live-version:



You wait in the car,
On the side of the road.
Let me go and stand awhile,
I want to know you're there, but I want to be alone.
If only for a minute or two,
I want to see what it feels like to be without you.
I want to know the touch of my own skin,
Against the sun, against the wind
- Lucinda Williams


Grattis Lucinda! Ta väl hand om dig själv...!

Länk:
Lucinda Williams hemsida - ovanligt innehållsrik hemsida.


onsdag 23 januari 2013

Trött på vinter och kyla

Vinter. Kyla. Mörker. Trötthet. Minus 22 grader... Nu räcker det!

Tuggade sönder en tand igår. Som en vass kil som spetsade tungan när jag försökte säga något. Aj! Nu är den lagad och jag tackar för utmärkt service! Och eftersom det var sista dagen på försäkringsperioden fick jag 432:- från Försäkringskassan. En dag till och jag hade inte fått ett öre... Ibland har man tur i oturen!

Mycket tröthet nu, och för mycket vardag som inte bara har vett att flyta på...

Runrig spår om bättre tider:


My worn heart feels young today
This darkest winter gone


Måtte det snart vara så...!


lördag 19 januari 2013

Samtal öppnar nya vidder

Mitt i skåpmålandet fick jag igår plötsligt besök och det blev flera timmar med djuplodande och givande samtal.

Jag tror det finns en otrolig kraft i att samtala. Samtal som vidgar vyerna och öppnar våra sinnen för fler nyanser och därför leder framåt. Till skillnad mot 'tal' som är envägs och ofta förutbestämt, så finns det redan i ordet 'samtal' en positiv förhoppning om ömsesidig ärlighet och respekt. Så om man är varsam kan samtal lösa många problem och föra oss människor närmare varandra.

Men det finns faror: Jag har alltid reagerat negativt när någon säger att "så här är det...". Om en av individerna tror sig sitta inne med svaren och ser sin ståndpunkt som oantastlig, då stängs alla dörrar.

Likaså om man ställer någon annan till svars, då hamnar den personen i en förvarsposition och det är aldrig fruktbart. Då är det inte 'samtal' längre, utan tal som en tillrättavisning, dikterad uppradning av förutbestämda åsikter. Eller, ännu värre, förutfattade meningar, och då blir det ju mer 'förtal'...

Men om alla deltagare är ödmjuka, intresserade och visar respekt kan samtalet däremot leda till att vi förstår varandra bättre och kanske fattar bättre beslut.

Därför är samtal viktiga. Mycket viktiga. De kan brygga över rädsla och okunnighet. De kan ge insikter och styrka. Ibland kan de ge oss nya vänner.



Simon Elvnäs sjunger om att finna någons nakna själ. Då har man nått långt. Riktigt långt.

Själv har jag nu nått ganska långt med skåpmålandet... men det är en del jobb kvar med att skruva dit beslag och att såga till fler hyllor. Så nu har jag ladddat CD-växlaren med fem nya skivor att "samtala" med under tiden...


torsdag 17 januari 2013

Skåpmålarmusik del 5: Fanny Holm



Skiva 5: Fanny Holm - "Freaks, Oddities & Wonders" från 2012

Fanny Holms skiva kom med bland "Skåpmålarmusiken" bara för att jag var så ruskigt nyfiken på den. Men det visade sig att den passar alldeles utmärkt i den här kategorin: Medryckande, suggestivt och helt enkelt mycket bra!

Det finns något i Fanny Holms musik som griper tag i mig... Det är nog det suggestiva, lite
'Americana'-stuk, oväntade gitarrslingor som är väldigt attraktiva. Därtill Fannys låtar och texter som efter några lyssningar växer till sig och jag gungar med och trivs i deras sällskap.

Några av mina favoriter får bli "Message On My Skin", "All The Stars" och "Guns of Silence", men egentligen är det oväsentligt för det är hög kvalitet rakt igenom. Christer Jonassons produktion lyfter fram det suggestiva och bidrar till den attraktiva stämningen.

Här kan du lyssna lite: Fanny Holm på Reverb Nation och här kan du köpa den.

Snart är det dags för den sista strykningen av mitt nu blåa skåp. Vet inte om det blir fem nya skivor laddade eller om några får åka med ett varv till... Vi får se...!


onsdag 16 januari 2013

Skåpmålarmusik del 4: Ronnie Lane's Slim Chance



Skiva 4: Ronnie Lane's Slim Chance - "Anymore For Anymore" från 1974

En del skivor slutar aldrig att växa och Ronnie Lane's första projekt efter Faces är en sådan mirakulöst levande skiva som fortfarande ger nya intryck och har blivit en vän för livet.

Maken till spelglädje får man leta efter...! Tror att det är svårt att hitta så mycket spelglädje i 100 nya skivor nu för tiden. Hur som helst: här svänger det, improviseras det, puttrar det, som en överdos av musikalitet, känsla och livsglädje.

Benny Gallagher och Graham Lyle var med i bandet "Slim Chance" här i början och bidrar med härligt spel på alla möjliga instrument. Jimmy Jewell på saxofon blåser med ett otroligt sväng. Det är Ronnie själv som sjunger och gör det oemotståndligt bra och inspirerat. Låtmässigt finns det inte en trist sekund, trots stor variation. Och ändå fick inte singeln "How Come" plats på den första utgåvan.



Det blir lätt att måla med "Anmore For Anymore" i bakgrunden. Lätt att köra bil med den.
Lätt att leva med den... Ronnie, du lämnade ett stort tomrum efter dig, men din musik skänker glädje än i dag...!


tisdag 15 januari 2013

Skåpmålarmusik del 3: Marti Jones



Skiva 3: Marti Jones - "Match Game" från 1986

Jag älskar Marti Jones! Hennes stämma har alltid snuddat vid de finaste känselspröt och får mig helt omtumlad. Don Dixon bidrog alltid med finurliga och påhittiga idéer som producent, musiker och lite ruffig stämsång. "Match Game" har en charm och puttrar av närvaro och energi. Enkel rock producerad med en sådan idérikedom blir inte bättre än så här...

Inledande "We're Doing Alright" biter sig fast som en igel. Första gången jag hörde den (i en skivaffär i Linköping) så gick jag omkring sjungande på refrängen i en vecka! Den följs av
"Chance of a Lifetime" med lite äldre rockstuk som är oerhört attraherande. Senare följer
"Inside These Arms", där Marti's röst får använda alla olika skepnader och tonlägen. En av musikhistoriens bästa strofer blir till slut klimax:

"I've been trying hard to face what I've become..."

Marti tar i av all sin spröda kraft och jag ligger på golvet och önskar att jag vore Don Dixon.


måndag 14 januari 2013

Skåpmålarmusik del 2: Dave Stewart

Dave Stewart var som tjugoåring med i en grupp som hette Longdancer. Jag köpte 1974 en LP i västra London eftersom Ian Matthews stod som producent och Andy Roberts var med på dulcimer. En riktigt bra skiva. Mestadels akustiskt och fin stämsång. Gruppen gjorde en skiva till, "Trailer For A Good Life", innan de splittrades. Bassisten Brian Harrison gjorde därefter tillsammans med Dransfield-bröderna en av mina verkliga favoritskivor "The Fiddler's Dream". Dave Stewart upplevde stor succé med Eurythmics. Men jag har aldrig brytt mig...



Skiva 2: Dave Stewart - "The Ringmaster General" från 2012

Dave Stewart's nya skiva börjar med en stökig och påfrestande låt, men håll ut. Sen kommer det mängder av ballader och duetter med bl.a Alison Krauss och Diane Birch. Snyggt och tilltalande. "Just Another Fall" har ett skönt gung. "A Different Man Now" känns äkta och sitter klockrent. Duetten med Alison Krauss, "Drowning in the Blues" är en riktig pärla.

Det som också slår mig är vilket bra ljud skivan har... Det är ju sällan nu för tiden som produktionen har den där "studsen" i basen, "rymden" och distinkt diskantklang. I dessa digitala tider låter det ju oftast så urbota perfekt att inget sticker ut. Bara därför vill jag påpeka: Här låter det riktigt riktigt bra...!

Och då blir det fart på målandet...


söndag 13 januari 2013

Skåpmålarmusik del 1: Allison Moorer

Vad är nu detta? Jo, jag har målat skåp i helgen. Laddade CD-växlaren med bra musik som skulle hålla mig sällskap. Så enkelt är det. Musik med lite fart och positiv attityd.



Skiva 1: Allison Moorer - "Getting Somewhere" från 2006

Som vanligt blandar Allison höjdpunkter med halvdanna alster. Men här är det nästan uteslutande det första. Inledande "Work To Do" är ju ytterst passande... Det var inte planerat!

Titellåten är så gripande, så den går det inte att måla till, det får bli vattenpaus då.
Den hade jag missat tidigare.

I don't want to believe what I see on TV
I don't like knowing that you could be me
broken and vanished, left there to sink
kneedeep in water, not one drop to drink
I close my eyes and whisper a prayer
I have to believe I'm getting somewhere
- Allison Moorer


Så talande i dessa tider med nyheter som får dig att drömma mardrömmar. Månggifte med Centerpartiet: Tänk dig vara gift med både Annie Lööf och Beatrice Ask och tvingas ha Margaret Thatcher på väggen...!


fredag 11 januari 2013

Orosmoln igen

Vet inte hur många gånger det hänt att orosmoln plötsligt invaderat mitt liv och kräver både tid, plats och uppmärksamhet. Oftast finns det ju orsaker, men det är som mest irriterande när det inte är något speciellt, utan oron bara finns där ändå...



Så jag letar efter någon bra musik som jagar bort oron och snabbt får den att fly. Karine Polwart's "Don't Worry" funkar alldeles utmärkt och fyller snabbt på med insikter och krafter.

I morgon, då jävlar...


torsdag 3 januari 2013

De små sakerna

Jag tror att jag lärt mig något av livets alla vägval som vilseledande försöker lura ut dig dit du egentligen inte vill... Det är ju så svårt att bryta invanda mönster och staka ut nya vettigare rutiner. Jag tror att jag nu förstår att det är de små sakerna som ger störst behållning. Om du lär dig uppskatta vardagliga ting och de små framstegen har du möjlighet att bli lycklig, var det någon som sa...

Små saker som möten med gamla vänner, lite god mat och närvaro i nuet, utan prestige och med uppriktig ärlighet. Glädjen i att inse att det fortfarande finns fler som strävar mot något bättre och inte accepterar hur så mycket numera förändrats i käpprätt fel riktning. Fler än jag som tror att en human människosyn är grunden för att nå någonstans.



Mina nya musikaliska vänner Broken Fences lägger ofta ut nya låtar och videos de spelat in hemma. Småskaligt med storartat. Små avtryck som ger oss smakprov på vad som är på gång och som visar hur begåvade de är. "Little Things" är en av många nya låtar med kloka insikter skapad av kärlek och ödmjukhet.

De små sakerna är det som gör skillnad...!!


tisdag 1 januari 2013

Drömmar om berömmelse...?

Jaha, då är det nytt år och jag har fyllt 57... Plötsligt slår det mig att jag därmed lyssnat på musik i 50 år...! Femtio år, det är en lång tid som gått väldigt fort. Men jag är glad att jag valde det jag gjorde, och inte t.ex. att samla på hinkar, eller något annat utan "själ".

Jag vet att jag stod och spelade luftgitarr på mitt rum när jag verkligen gillade någon låt.
Vet att jag tog ett par steg fram och mimade inför en låtsas-mikrofon. Vet hur pinsamt det var när morsan kom in för att vattna blommorna. Ska sanningen fram så händer det nog än idag någon gång då och då att jag står där med luftgitarren och lever med i någon härlig låt...

Hade jag några drömmar om berömmelse och allt det där? Inte vad jag vet, jag var ju ganska blyg och ville ju inte göra för mycket väsen av mig... Men omedvetet kanske det fanns något, vad vet jag? Eller så kanske det var ett sätt att få utlopp för de sprittlande känslor musiken gav mig. Det är nog det troliga!


Edit: Här finns hela låten, men med något sämre ljud...

Jag har alltid älskat Decameron och deras låt "Ride A Lame Pony" från 1973 (snart 40 år sen!) och nu har någon vänlig själ lagt ut den på You Tube. Den handlar om hur alla på 60-talet ville bli popstjärnor och vad som blev av de drömmarna. Dave Bell's hesa röst gör det hela så känsligt och så gillar jag gunget och det livfulla spelandet. Det plockas alldeles underbart på flera akustiska gitarrer och ljudet är luftigt och basen gungar fram. På den tiden kunde man verkligen göra så att musiken lyfte med hjälp av en levande produktion!