onsdag 31 december 2014

Like a road leading home

Nyårsafton igen, efter ett år då jag tycks begripa allt mindre... Men en sak vet jag i alla fall: Ska vi göra livet bättre för oss här på planeten, då får vi göra det tillsammans...!!

Något annat alternativ finns det inte. Delar vi upp oss i 'oss' och 'dem' då kommer vi aldrig att lyckas. Ser vi ner på andra och skyller alla våra problem på dem, då kommer vi aldrig att ta itu med oss själva. För det finns en enorm kraft i oss människor, låt oss lägga den på något bra, något vettigt, något som leder oss framåt. På det enskilda planet och på det gemensamma.

You don't know why,
but you still try for the world you wish to see.
You don't know how, it will happen now after all that's come undone.
But you know the change that the world needs now, is there in everyone.
- Jackson Browne


Idag bjuder jag på Jerry Garcia och hans underbara gitarr i "Like A Road Leading Home".
Jag har sådana vänner, hoppas jag också är en sådan när det behövs... När det är tufft,
då behöver vi varandra mer än någonsin...


When the gray clouds start to blow
You need some place to go
When you want some company
That really cares
Turn around, turn around
Turn around and I'll be there
Like a road, like a road leading home
Don Nix / Dan Penn


Gott Nytt År!!


tisdag 30 december 2014

De bästa skivorna 2014

Ja, så har då ännu ett år gått, med mycket musik förstås, men jag inser att jag hunnit med betydligt mindre mängd nyheter i år... Kan det kanske bero på att jag lyssnat mycket på gamla favoriter...? Men, hur som helst, här är några jag vill lyfta fram för att de träffat mig djupt och gjort bestående intryck:

Nya album: 




1. 
Catherine MacLellan - "The Raven's Sun"  
Catherines röst har en innerlighet som jag omöjligt kan värja mig från... Det är sparsmakat arrangerat, men suggestivt och fullt med intensiva känslor. Chris Gauthier klämmer fram en del gitarr-solon som imponerar, men framför allt berör...  
Grundläget är melankoliskt och sökande, med en förundran och ödmjukhet som övertygar och skänker framförandet ett ljus och en försiktig framtidstro.  - Min recension finns här !

2. 
Jackson Browne - "Standing In The Breach" 
Nya "Standing In The Breach" måste vara en de bästa skivor han gjort sedan 70-talet. Här finns nerv och styrka, ett äkta engagemang, levande arrangemang och lyrik som verkligen har något att säga. - Läs mer om skivans alla låtar här !

3. 
Amelia Curran - "They Promised You Mercy"
Förra skivan "Spectators" är en ständig följeslagare och den nya är också suverän, fast mer elektrifierad och med något tuffare sound. Det här något så underligt som stark melankoli som lyfter upp dig och gör dig riktigt välmående.  - Mer på bloggen här !


4. 
John Gorka - "Bright Side of Down"
Nya skivan är bland det bästa han gjort. Först namnet: Smått genialt! Sedan konvolutet: Bland de allra snyggaste fodral jag sett på länge! Och så innehållet: 12 sånger på totalt 35 minuter som ibland snuddar vid stämningen på hans mästerverk "Temporary Road" från 1992.
Mer att läsa här !

5. 
Loudon Wainwright III - "Haven't Got The Blues (Yet)"  
Detta är fyndigt, modigt och med mycket självinsikt. En unik man låter oss kika in i sin dagbok, med en glimt i ögat...  - Mer på bloggen att läsa här !

6. 
Latin Quarter - "Tilt"
"Tilt" är en oerhört stark skiva. Steve Skaith och Yona Dunsford delar förtjänstfullt på sången. Kanske är de lite lugnare numera, men engagemanget finns där fortfarande.
-
 Min recension på bloggen här !


Övriga utgåvor som är värda all uppmärksamhet:




Eliza Gilkyson - "The Nocturne Diaries"
- Med 
"The Nocturne Diaries" så är hon tillbaka till det magiskt magiska. Skivans låtar har tillkommit under många sömnlösa nätter och de handlar om det allra viktigaste i livet.
-
 Läs min recension här !

The New Basement Tapes - 
"Lost on the River: The New Basement Tapes"
Taylor Goldsmith från Dawes har tillsammans med Elvis Costello, Rhiannon Giddens, Jim James och Marcus Mumford tonsatt nyligen funna handskrivna texter av Bob Dylan från 1967.
Lite mer finns här !


Luka Bloom - "Head and Heart"
I min värld är Luka Bloom, eller Barry Moore som han egentligen heter, en av de riktigt stora. Fantastisk sångare, gitarrist, låtskrivare, textförfattare och en stämnings-skapare av rang. Fast denna gång tolkar han mest andras låtar och gör dom till sina egna...  - Läs mer här !


Jeff Larson - "Close Circle"
När jag lyssnar på Jeff Larson's nya skiva får jag en känsla av att jag befinner mig tillbaka på 70-talet. Resonansrika akustiska gitarrer och sångstämmor som gör mig harmonisk och glad.
-
 Mer på bloggen finns här !

Johnny Coppin - "Borderland" 
Coppin har efter tiden i Decameron gett ut flera egna skivor och nya albumet är det första på ett tag och lite mer folkligt. Bättre än så här kan nog inte brittisk folkmusik göras.
Kort recension finns här !

Cousin John Band - "Broken Heart Tattoo"
- Härlig bluesrock med fina gitarrsolon, tungt komp, ett tätt sound och bra låtar. Min favorit just nu är "Sara Jane", en suverän låt.  - Läs mer på bandets hemsida !


Svenskt:                                                          

1. 
Vagabond Ways - "Vagabond Ways"
Totte Bergström, Christer Jonasson och Basse Wickman med Niklas Lindström på trummor och Patricio Cabezas på bas. Tio starka nyskrivna sånger, snyggt och engagerat framfört.
Det är sällan det görs 'Americana' så här imponerande i Sverige, ja över huvud taget.
-
 Min recension kan du läsa här !

2. 
Christine Hellqvist - "Underverk"
- Nysläppt skiva med tillhörande bok av Christine, lite tuffare, men lika engagerat som alltid. En skiva som värmer, ger tröst och ödmjuk förståelse för den värld vi alla delar. Utförligare recension kommer snart!  - Läs mer på Christines utmärkta blogg så länge !

3. 
West of Eden - "Songs from Twisting River" 
Nya skivan är mer akustisk än de tidigare. Varenda en av de 12 låtarna är av så hög klass att de skulle sticka ut på de flesta album med irländsk folkmusik. Producerad av Damien O'Kane och självaste Kate Rusby sjunger duett med Jenny Schaub.  - Recension finns här !



4. 
Elin Ruth - "Here Comes The Storm"
- Vet inte hur man ska kategorisera hennes nya låtar: Soul? Blues? Rhythm'n'blues? Gospel?
Om man lägger till rock och singer/songwriter och mixar ihop det, kanske det blir vad det är? Hur som helst spelar det ingen roll när det blir så här bra!  -
 Här kan du läsa mer !

5. Bring The Mourning On - "Northern Ghost"
- Suggestiv svensk rock, ofta med långa instrumentala partier och sökande melankolisk stämning. Tredje skivan som imponerar stort. Har uppmärksammats mycket i Tyskland. 
Utförligare recension kommer...  -
 Läs mer på deras hemsida !

6. Deborah Henriksson - "Traces" 
Deborah är född i New York och numera boende i Västerås. En mycket vacker skiva med fina melodier och utsökt sång.  - Kort recension finns här !


Live-skivor:

Har det släppts några sådana i år...?? 


Retro (Inte nytt, men nyutgivet):


1. Magna Carta with the Royal Philharmonic Orchestra - "Live at the Royal Albert Hall"  
- Inspelad 1971 och länge "försvunnen" live-skiva med tidig upplaga av Magna Carta med Chris Simpson, Glen Stuart och Davey Johnstone, den siste i riktig kanonform. Kanske tar orkestern 
i min smak för stor plats på "Seasons"-sviten, men de övriga 7 numren är en gåva att äntligen få höra...   - Mer finns på Magna Cartas hemsida !

Upptäckta alldeles för sent: 

Simon Elvnäs - "Words Unspoken" 2011

- Helt enkelt en av de bästa svenska skivorna någonsin...! Det har tagit mig tre år att inse att det här inte bara är bra utan fantastiskt...! Simon Elvnäs har en röst och en känsla som berör djupt och han skriver varierande, suggestiva melodier. Allra bäst är "Your Naked Soul", som jag tidigare haft här på bloggen: 
Samtal öppnar nya vidder. Mer kommer så småningom...
Utforska också hans hemsida !


Phil Beer & Deb Sandland - "Live 2003"

- En skiva jag länge letat efter sen jag upptäckte den helt otroliga sångerskan Deb Sandland.
Här assisterad av Show of Hands magnifike spelman Phil Beer. Nu har jag lyckats få en kopia av live-skivan som bara såldes på turnén för mer än 10 år sedan. Om möjligt ännu bättre än jag hoppades. En fröjd att höra... Hemsidor: Phil Beer och Deb Sandland



Helhetsintrycket är ett bra år med några extra givande höjdare, som kommer spelas lång tid framöver... Om man bara hinner med... Det är faktiskt många jag ännu ej hunnit lyssna på...



måndag 29 december 2014

Årets bästa låtar 2014

Ännu ett år och många nya låtar... Här är några som har berört mig allldeles extra och
därför benämner jag dem som årets bästa låtar:


1. Catherine MacLellan - "The Raven's Sun"
Då kommer en ny sång med underbara Catherine MacLellan och sveper bort all dysterhet, som en god fe i november-mörkret lyser hon upp all frustration och jag börjar se möjligheter igen... - Läs mer här! - Lyssna här!


2. Vagabond Ways - "And The Eagle Flies"
Har nog hört den tio gånger på raken och det är svårt att inte vilja höra den igen...
- Läs mer här! - Lyssna här!


3. Jackson Browne - "Walls and Doors"
"It can be 'Freedom' only when nobody owns it!"... - Läs mer här! - Lyssna här!

4. Amelia Curran – "Coming for You"
Är "Coming For You" årets kärlekssång? - Läs mer här! - Lyssna här!

5. Lisa Lim - "Our River"
Ibland dyker det upp en ny låt som är så lysande perfekt att du inbillar dig att du måste ha hört den förut. - Läs mer här! - Lyssna här!

6. Latin Quarter - "The Cat"
Jag vidhåller att detta är en av tidernas mest förbiseddda grupper.
- Läs mer här! - Lyssna här!

7. Jackson Browne - "Standing In The Breach"
Ett mästerverk och fullt i klass med det bästa han skrivit...!
- Läs mer här! - Lyssna här!

8. Morgan Erina - "October"
Ovanpå allt ligger Morgans ljusa och härliga stämma som en svalkande vindpust en varm sommardag. - Läs mer här! - Lyssna här!

Det blir allt svårare att veta vilket år en ny sång skall räknas in... Ibland släpps den digitalt ett år och sedan på CD eller LP året efter och dessutom kan den ha spelats live i flera års tid... Spelar ju ingen roll... Det är att det är bra som ska lyftas fram...!!


tisdag 23 december 2014

Samma väg 25 år senare

För 25-30 år sedan åkte jag ofta tåg mellan Linköping och Eskilstuna. Träd, ängar och hus blev bekanta vänner som fanns utmed vägen. När jag nu tog tåget samma sträcka, för att fortsätta ända ner till Kalmar och äldsta sonen, korsades mina tankar av hur mycket som skulle vara bekant och hur mycket som skulle ha förändrats...

Givetvis så har sträckan som passerar genom byn där jag bosatte mig för snart 24 år sedan blivit mer än välbekant, men annars slår det mig att mycket är sig likt, men jag ser delvis andra saker nu som jag inte såg då... Tyvärr har kalhyggen uppstått på alldeles för många ställen och i dess efterdyningar tätt-planterade granskogsområden, ogenomträngliga för en vandrare men paradiset för den ökande vildsvinsstammen.

Jag ser också fler förfallna hus och byggnader som ingen orkar, eller har råd med, att sköta om, som nästan lämnats att vittra bort av sig själva. Det finns också mer skräp på de mest olämpliga ställen, allt från vanliga sop-påsar till bilvrak, nerklottrade industriområden som övergetts åt tidens tand. Tänker att det är som om vi inte längre orkar bry oss...

Men jag ser också människor som rör sig ute i naturen och det finns ännu skogar som välkomnande vill bli besökta. Jag blir varm när jag ser småbarnsmamman som hjälper den synskadade mannen på tåget och när den lilla flickan i raden framför ler och säger 'hej', sökande kontakt mellan sätena. Jag tänker att fler borde öppna ögonen och se lika nyfiket
omkring sig som lilla Liv, att vi borde lyfta blicken och ta in alla intryck som finns där om vi bara släpper in dem...



Jag har lyssnat mycket på Lowen & Navarro i år. Deras "A Place Where I Belong" och de fina bilderna i videon stämmer precis med min sinnesstämning på tåget.

Väl hemma finns tryggheten och värmen, här har jag funnit en plats på jorden att respektfullt bruka och vårda ett tag.


fredag 19 december 2014

En rebell i trädgården och en stor julsång


På min tomt finns många vildväxande ormbunkar, men de har alla för länge sen packat in och vissnat ner inför vintern... Utom en ensam stjälk som envisas med att hålla ut och vägrar följa med strömmen. En rebell som förtjänar all aktning...

Osökt kommer jag in på detta med julsånger igen. Inte är julen bara idioti och stress, nej, jag kanske gick lite väl hårt åt julen i de senaste inläggen...? Nja, utåt sett kan allt ju verka rena vansinnet, men som med det mesta är det ju vad vi gör det till... och vi kan alla försöka vara åtminstone en liten rebell...

Ett föredöme som rebell var ju också Jesus, vem han nu än var... En tänkvärd och ärlig julsång med ett varmt och fint budskap är "The Rebel Jesus", av min husprofet Jackson Browne:



We guard our world with locks and guns
And we guard our fine possessions
And once a year when Christmas comes
We give to our relations
And perhaps we give a little to the poor
If the generosity should seize us
But if any one of us should interfere
In the business of why they are poor
They get the same as the rebel Jesus

But pardon me if I have seemed
To take the tone of judgement
For I've no wish to come between
This day and your enjoyment
In this life of hardship and of earthly toil
We have need for anything that frees us
So I bid you pleasure and I bid you cheer
From a heathen and a pagan
On the side of the rebel Jesus.
- Jackson Browne


God Jul alla vänner...!!!


onsdag 17 december 2014

Julkort och annat vansinne

Jag kan inte låta bli att skratta åt allt det vansinniga som tas upp när "Grumpy Old Men" tar itu med julen i sin jul-special. En timme som får dig att ifrågasätta om vi är dumma, korkade eller bara fångna i vår tids 'måsten'...?



Har du inte tid att se hela, så börja vid 5:39 där de tar upp julkort...

Jag skickar inga julkort sen evigheter, men brukar få några ändå... Tack, det glädjer mig, för jag förväntar ju mig inte att få några alls...


tisdag 16 december 2014

Jul - plus och minus

Varje år skriver jag tydligen något om julen... och försöker placera mig själv utanför vansinnet. Men så illa är det väl ändå inte...?

OK då, här är min plus-lista när det gäller julen:
1) ledighet
2) möten med familj och vänner
3) givmildhet
4) glädje i små barns ögon
5) väntan - det är bra att lära sig i dessa tider då vi ska ha allt - nu - direkt!

och vips var ju jag inne på minus-listan:
1) köphysteri
2) stress
3) brist på måttlighet, när det gäller presenter, mat, julbelysningar, ja allt...
4) dålig smak (det får man väl inte säga...?)
5) otacksamhet
6) konsumtion i kubik, här och där, fram och bak, som en fiende som anfaller om du flyr...
7) all denna energi på något tillfälligt som snart ska väck...
8) ... nej, nu räcker det!

Jag uppskattar en lugn och fridfull jul, men är det som det blivit vi verkligen vill ha det...?

Förra året gjorde Loudon Wainwright en suverän jul-video, se här: Plötsligt är det jul...!
Den här är ännu 'värre', jag skulle aldrig palla för det här:


Puh, jag ska nog sluta klaga...


söndag 14 december 2014

Vinter - igen

Tänkte skriva något om vintern... och upptäckte att jag redan gjort det...! Så här är en repris från 14 december 2009, exakt fem år sedan:
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Vintern har då gjort sitt intrång i vår vardag, lite lite snö lyser upp mörkret. Samtidigt pågår stressen inför julens hysteri så man kan bli tokig... Måste det verkligen vara så uppskruvat? Räcker det inte med lite lugn och ro, lite tid för eftertanke, lite mer närvaro i nuet...

Överallt översköljs vi av budskapet "Konsumera, konsumera ännu mera....". Den allmänna dåliga smaken poppar upp i form av belysta trädgårdstomtar, färgsprakande ljusslingor som sitter uppfästa hur som helst, och mängder av dekorationer och ljusstakar, som om det vore en evig tävlan... Kan verklig en enda levande och tänkande varelse tycka att allt detta är snyggt? Finns det inget estetiskt sinne alls? Var finns måttligheten och sinnet för lugn, eftertanke och glädje utan glättighet? Eller har vi tappat förmågan att uppleva dessa och i stället konsumerar och pyntar i kapp så att vi då tror att vi lyckliga och fria?

Själv drar jag täcket omkring mig och drömmer mig bort, bort från pyssel och hysteri, bort dit där ljusslingorna och trädgårdstomtarna inte är uppfunna och ingen skulle ens tänka tanken att göra det.

Men vintern drar likväl in med kyla och jag bortser från all denna påfrestande dynga, njuter av hur vackert det är ute, längtar till lite ledighet och lyssnar på Alan Hull i Lindisfarne :



When the wind is singing strangely
Blowing music through your head
And your rain-splattered windows make you decide to stay in bed
Do you spare a thought for the homeless tramp who wishes he was dead
Or do you pull your bed-clothes higher
Dream of Summertime instead
When Winter.... comes howling in
- Alan Hull


Ibland är jag så evigt tacksam att jag tillhör minoriteten och inte dras med av allt och alla.
Det går fort där ute, alla rusar hit och dit utan att tveka, det kan kännas så ytligt och innehållslöst, och denna ytlighet gör ont i så många människor...

Kliv av hysterin du med ett tag, åtminstone en liten stund, det förtjänar du!
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
I januari för knappt ett år sedan satte jag ihop den här samlingen vintermusik, där Alan Hull fick både börja och sluta med sin suveräna sång om hur vintern invaderar våra liv.

Winter comes howling in - Spellista på Spotify

Kanske det inte är så tokigt med vinter i alla fall...


söndag 7 december 2014

En galen bluesgitarrist

Larry Miller, The Jazz Cafe, Camden, London 2014-11-23 - "Record Launch show" för "Soldier of the Line", Big Guitar Records, 2014


Blues-gitarrer som breder ut sig, baktungt men luftigt, ligger mig varmt om hjärtat. Larry Miller ger nu ut sitt 9:e album, men är en ny bekantskap för mig. Jag hade lyssnat in mig lite innan konserten och främst fastnat för de lite släpigare numren, fulla av gitarrer som ylar och låter sorg och elände tala, som t.ex. den här:



Det blev en galen kväll, med en helgalen Miller, med heltokigt snack och en vild scenshow med oväntade infall. Det var hög volym, alltför hög och man fick proppa öronen fulla av vad som fanns att ta till. Synd, för då missade man lite av trummisen Graham Walker's fina spel. Larry Miller själv vred och vände på strängarna och ibland lyfte det med solon som bredde ut sig, ibland var det lite väl mycket ljudmatta som lade sig som en heltäckningsmatta över lokalens besökare. Mycket Gary Moore-stuk, lite Clapton och en hel del Hendrix-tyngd. Mot slutet så tacklade Miller helt oväntat sin egen bassist, Derek White, och de låg och krälade på scenen och spelade...

En helgalen kväll som kunde varit mycket mer givande om bara volymen hade sänkts något... Andra set inleddes akustiskt med titellåten från nya albumet, här från en konsert tidigare i år:



Väl hemma har jag bekantat mig med skivan jag inhandlade för £10, och här finns nyanser, luftighet, expressivitet och jag gillar det jag hör... En del blås förstärker soundet, men mest är det förstås Larry Miller's gitarr som firar triumfer. "Failed Again" hade kunnat bli en legendarisk blueslåt om den skrivits tidigare, så bra är den... "Bathsheba" ligger inte långt efter. "I Fight Myself" är exempel på att Miller även har förmåga att skriva texter som är mer än schabloner.

En eloge till Larry Miller som breddat sitt sound och skrivit riktigt bra låtar som verkligen växer ju mer man lyssnar. Blues-rock som vill mer än de flesta och en imponerande skiva av denne märklige man.

Snacket på konserten var fullt av dialektala utspel och ibland väldigt roande. Här ett klipp just från denna söndagskväll i London:



Länkar:
Larry Miller's hemsida - ovanligt rik på innehåll och billigare lär du inte hitta hans skivor.

"He knows how to play the blues from the darkest to the lightest of touches" - recension på Bluesdoodles.com.


lördag 6 december 2014

Kraftlady med två sidor

Mary Coughlan, Nells Jazz & Blues Club, London, 2014-11-22



Att kombinera känsliga jazz/blues/visa-sånger och ett ekivokt mellansnack som närmast får Sinead O'Connor att framstå som en blid lucia... det kräver mod, integritet och en kraftfull pondus som ingen kan ifrågasätta. Mary Coughlan klarar det galant på scen i mysiga 'Nells' trevliga lokal denna fredagskväll i London. Redan i första mellansnacket har hon sagt "fucking" otaliga gånger och berättar att hennes andra f.d. man skrivit denna låt, men att hon slutat spela den för att "the asshole gets money out of it"... Det är fräckt, ekivokt och provocerande snack hela tiden, vi skrattar så vi knappt får luft, och sen så kommer det en låt som berör och vibrerar av känslor. Det är storartad scen-konst det...!

De två musiker hon har med sig, Johnny Taylor på piano och Daniel Bodwell på kontrabas, låter som om de var betydligt fler, fyller ut och kliver fram. Detta är bland det häftigaste jazz-komp jag hört. Taylor spelar otroligt expressivt, som om han hade fyra armar och 20 fingrar... Två sångerskor bidrar ibland med fina stämmor, men det är Mary Coughlan som dominerar och hon gör det kraftfullt...

Bland höjdar-låtarna fanns "I Can't Make You Love Me" och Joy Division's "Love Will Tear Us Apart". Det var då svårt att hålla tårarna borta, så kraftfullt och känsligt framfördes de...
I nästa mellansnack skrattade man ohejdat igen...

Mary Coughlan ska nog höras så här, det var en fredagskväll man kommer att minnas... Länge!

Länkar:
Mary Coughlan's hemsida - med diskografi och annat du vill veta.

Mary Coughlan: 'I made many people's lives hell' - Intervju i The Guardian 2011, som säger allt om hennes brokiga bakgrund.


fredag 5 december 2014

Arbetarstaden Eskilstuna död


Arbetarstaden Eskilstuna har avrättats... och det är Jimmy Jansson och de andra i S-ledningen som har begått politiskt självmord...

Eskilstuna har alltid haft en röd majoritet... Visst minns jag otaliga gånger då de missbrukat detta förtroende och visat en nedlåtande attityd åt både vänster och höger. Under många år har de nu fått lita på stöd från vänster för att få majoritet och jag tycker att det har sett avsevärt bättre ut. Klavertrampen har varit betydligt färre.

Efter höstens val blev det både MP och V som fick agera stödpartier och det blev med bara ett enda mandats övervikt... När sedan en representant lämnade partiet och blev 'politisk vilde' med utslagsröst, valde S-ledningen att bilda koalition med moderater och centern, utan vare sig MP eller V. Vips sitter nu moderater för första gången i maktposition i stadshuset...

När Sossarna väljer att gå samman med moderater, istället för att samarbeta med V och MP, då förnekar man sin egen historia och får en ideologi som helt saknar trovärdighet...

Visst ska man prata med sina meningsmotståndare, det vänder jag mig inte emot, men att bilda koalition med dem utplånar allt som S traditionellt stått för och det förskjuter politiken avsevärt åt höger. På sikt har man sålt in egen själ och utplånat sig själv...

Hur stor förankring har denna kursomvändning hos de som röstade på er? Hade ni någon intern diskussion eller var det ett beslut av ett fåtal i toppen? Vilken påverkan gjordes för att få den avhoppade representanten att ta sitt ansvar? Hade ni någon beredskap ifall något sådant här skulle inträffa?

Det förefaller som det gick häpnadsväckande snabbt att bjuda in före detta motståndare.
Den politik som nu kommer föras är långt ifrån den ni gick till val på, tycker nog det snuddar vid 'falsk varudeklaration"... Vad blir konsekvenserna? I värsta fall blir det omöjligt att reparera skadorna...



Jag trodde väl aldrig att jag skulle få användning av Loudon Wainwright's "Dead Skunk" för att musikaliskt inrama någon händelse... men bättre kan det inte sägas: Det stinker...!

Eskilstunas tid som arbetarstad har brutalt avslutats och in väller det egocentrerade höger-romantiker, insläppta utan minsta eftertanke, och de som står för liknande värderingar, de blev utkastade och står utanför...


torsdag 4 december 2014

Nu blev det tydligt...

Regeringskris. Nyval. Våra förtroendevalda visar mognad på så låg nivå att det vore lämpligt att plocka fram hink och spade åt dem...

Men lite har ju i alla fall nu blivit helt tydligt:
SD talar plötsligt klart ut att invandringen är deras enda fråga och det "löser alla problem" bara vi stoppar den. Borta är 'nolltoleransen mot rasism', alla fattiga pensionärer och allt annat...

Alliansen visar tydligt att löftet "vi ska göra 'allt' för att SD inte ska få något inflytande" nu snabbt omvandlats till 'inget alls' och Bildt skriver att det som hänt är "bra för Sverige". Hmm... Det överraskar ju föga, men ändå...

Men, tänk positivt, nu får ju vi chansen på nytt att förpassa dem alla rakt ut i kylan...!



Förr eller senare bryts alltid tystnaden och människor ser samband och drar nya slutsatser... Som Eugene Rodriguez i Los Cenzontles uttrycker det: Vad ska de säga till sina barn när de en gång undrar och frågar: "Varför...?"


fredag 28 november 2014

3 timmar på Royal Albert Hall - en frizon i livet

Jackson Browne - Royal Albert Hall, London 2014-11-24 - del 2


Jackson Browne berättade att han vaknade glad den här morgonen, han skulle ju spela på Royal Albert Hall... Det var nog en känsla han denna morgon delade med många som skulle gå på konserten. Att det skulle bli så här fantastiskt kunde vi ju bara hoppas på, men det blev en helt underbar kväll där allt föll på plats och värme och gemenskap omfamnade varandra i en magisk helhet, som en frizon i livet...

Jag är mycket fokuserad på en Jackson Browne-konsert, men eftersom hans musik ju är så sammanflätad med starka händelser i mitt liv, glädjeämnen och katastrofer, så passerar nästan hela mitt liv som en dold kuliss, jag väver planer för framtiden och inser att hädanefter så ska jag alltid välja och prioritera det rätta. Så starkt påverkas jag av denne man och hans musik att jag för en gångs skull lever helt i nuet och inget annat betyder något...


Redan i den förlängda "Barricades of Heaven", som inleder första set, lyfter allt när fantastiske Val McCallum väver ihop sitt känsliga gitarrspel med de toner Greg Leisz får fram på lap steel. Nygamle Bob Glaub på bas och min favorit-trummis Mauricio Lewak ger musiken både luft och täthet. Jeff Young fyller ut med sina smakfulla klaviaturer och sina otroligt effektiva harmonier, och senare dyker också Chavonne Stewart och Alethea Mills upp och deras röster både märks och smälter in i den utsökta mixen av väl avvägda arrangemang och utrymmet för spontanitet, där spretiga solon från Val McCallum når extrema höjder. Måste erkänna att jag föredrar Val McCallum före flyktade Mark Goldenberg... Val är mer explosiv i sitt spel och ibland låter det nästan som David Lindley smugit sig upp på scenen...


Jackson lägger spontant till flera låtar när publiken ropar ut sina önskemål, t.ex. var det första gången "Late For The Sky" spelades denna turné. Givetvis en helt förträfflig version, så jag skakade mer än vanligt...

När jag mot slutet tagit mig fram mot scenen och står på andra rad, gungande och sjungande med i "Our Lady of the Well" är jag kort och gott lycklig, mycket lycklig... När de också spelar "Before The Deluge" är jag nog i förstadiet till en komplett frizon utan tid och bekymmer...

Konserten var sedan slut efter 3 timmar, men en sån här kväll lever kvar, som en urkraft att hämta styrka ur...


När jag senare är "hemma" och det är dags att sova minns jag att när Jackson pratade politik så ropade en kvinna:
- Jackson for President!
Jackson log och svarade att han var "busy". Men jag undrar stillsamt hur mycket humanare den här världen skulle sett ut med Jackson Browne som president...


onsdag 26 november 2014

Enastående 3 timmar på Royal Albert Hall

Jackson Browne - Royal Albert Hall, London 2014-11-24 - del 1

Jag har varit i London igen, sett Jackson Browne igen, på Royal Albert Hall igen... Mer än tre timmar musik, pausen borträknad, och ett framträdande som bara kan sammanfattas som helt enastående.

I väntan på en mer utförlig berättelse kommer här några bilder min vän CE fotade, samt några citat från engelsk media, för en gångs skull rörande överens om att de sett något riktigt bra:


The 66-year-old songwriter generously treats us to a concert of Bruce Springsteen proportions (more than three hours), in which new material from this year's robust Standing in the Breach blends seamlessly with his enviable back catalogue. ... ... ... It's a privilege to witness this epic experience.
- Ben Walsh i The Independant


It isn’t easy to fill a space as cavernous as the Royal Albert Hall with an atmosphere of intimacy and warmth but Jackson Browne did it through a combination of much-loved songs and old-fashioned charm.
- Will Hodgkinson i The Times

"Shimmering": More than 40 years after his debut album, Jackson Browne is still dedicated to making music that means something. ... ... ... Overall this was as fine a survey of his quietly huge career as it was possible to fit into a single evening.
- Adam Sweeting i The Telegraph


If Browne has a tendency to go on, it’s within the confines of his music. He moves fluidly between piano and guitar as guitarists Val McCallum and Greg Leisz, playing pedal steel and lap steel guitar, noodle copiously in the spotlight.

- Betty Clarke i The Guardian


Jag återkommer med en mer detaljrik redogörelse....

onsdag 19 november 2014

Fanny Holm sticker ut i mängden

Fanny Holm - "Janie's Bleeding Heart" CD-singel 2014

Visst är begreppet "singer-songwriter" lite underligt: Hårdrar man det så är ju alla som inte spelar covers egentligen tänkbara att inkludera... Ibland menar en del att man ska "berätta" något för att räknas som en riktig singer-songwriter, men vips så har man ju exkluderat de flesta som brukar placeras i kategorin... Hur som helst, ska man bli uppmärksammad i denna överbefolkade genre så måste man visa upp både kvalitet och originalitet...



Fanny Holm gör både det ena och det andra med råge. Fanny skriver bra låtar med egen karaktär och hon har definitivt en pipa som sticker ut i mängden av alla "söta" tjej-röster, här finns en klang som både attraherar och skapar lite mystik.

Jag tror hon skriver utifrån egna erfarenheter och det brukar ju vara en bra grogrund för att kunna skriva något son berör. "Janie's Bleeding Heart" är inspirerad av en väns kärleksstrul och har en meoldi som fastnar direkt. "Counting My Options" har mer blueskänsla och en ruffig gitarr, spelad av Bonne Löfman, skapar en attraherande ödslighet. Så här lät den på release-partyt på Big Ben för några dagar sedan:


Den tredje och sista låten "Before It All Unfolds and Shows" är annorlunda med ett ensamt piano som komp. En underbart vacker melodi som gör att singeln slutar härligt upplyftande...

Här kan du köpa Fannys singel - och det tycker jag att du ska göra. Det har jag gjort!

Fanny Holm på YouTube - här kan du höra fler låtar från release-partyt på Big Ben, som jag tyvärr missade...


måndag 17 november 2014

Gene Clark skulle fyllt 70 idag

Gene Clark dog 24 maj 1991, blott 46 år gammal, av ett brustet hjärta sägs det... Idag skulle han fyllt 70 år. Tiden går och mycket bleknar, men inte Gene Clark's musik...

Gene Clark gjorde några låtar som är bland det mest häpnadsväckande som någonsin skrivits. "The Virgin" från albumet "White Light" 1971 innehåller några av de mest enorma rader som stoppats in i en sång, en frustrerad iakttagelse om livets och kärlekens omöjlighet, genomlyst via en sökande ung flickas utsatthet. En nerv och känsla utan like. Den stadiga basgången och Gene's känsliga röst griper tag om lyssnaren och kramar ur hjärtat ur kroppen. Så stort, dramatiskt och ändå sällsynt vackert.


She went off to the city, to find what she was looking for
To identify, to really try, to find herself some more
With the summer sun for laughing, then the winter rains did pour
She was lovelier from learning, and from living, loving more

From her dancing loving young soul, and the gypsies in her dreams
To the pulse of stark acceptance, when the winds begun to freeze
With no curfews left to hold her, and no walls to shield her pain
Finding out that facts were older, and that life forms are insane

The presence of protection seemed to fade, as did her doubt
That she now was no exception, nor was the love who pushed her out
Though the streets cried out "Go home, sick!", virtues strength of mind would ring
In the melodies of meaning, the sad songs she learned to sing

Now her teachers and philosophers, and the poet's silver throat
Are the vessels which on wisdom's karmic ocean she will float
Was this her revolution, just a child in love's crusade
With the question in her innocence, through the lies her eyes betrayed
- Gene Clark


Saknaden och vemodet dämpas av en innerlig glädje att få ta del av värmen och förståelsen i "The Virgin", som visar att ingen människa är nånsin helt ensam, även om Gene Clark var så nära man kan komma... och kanske därför förstod så mycket mer, så att han kunde skriva av sig och ge oss "The Virgin", vars lyster aldrig kan blekna för mig..


fredag 14 november 2014

Amelia Curran invaderar...

... just nu min tillvaro. Denna tjej från Nova Scotia är ju bara så vansinnigt bra! En fantastisk låtskrivare med ovanligt tänkvärda texter och en varm röst som berör starkt och djupt...

Förra skivan "Spectators" är en ständig följeslagare och den nya "They Promised You Mercy", hennes sjunde sedan debuten 2000, är också suverän, när jag nu äntligen fått höra den. De live-versioner jag tidigare hört lovade mycket gott, och förväntningarna var höga, men det här något så underligt som stark melankoli som lyfter upp dig och gör dig riktigt välmående.

Är "Coming For You" årets kärlekssång?



"I Am The Night" och "Somebody Somewhere" har också klar hit-potential med sitt täta sound. Lyssna även på de lugna "Time, Time", "The Reverie" eller "You've Changed", så hjärtskärande sorgsna och samtidigt helande och innerligt vackra.

Här finns ytterligare fyra live videos: Amelia Curran på CBC Radio.

Här är Amelia Currans hemsida - där du kan lyssna på hela nya skivan, och även "Spectators".


söndag 9 november 2014

Hopp för "de skumma"...

När man har sett den här videon vore det konstigt om man inte känner hopp om ett mänskligare samhälle...

Amelia Curran har, förutom ny skiva, även tagit initiativ till att stärka hoppet för alla som har mentala sjukdomar. Att inte må bra mentalt betraktas ju fortfarande som något skumt, medan jag skulle vilja säga att det är ytterst normalt att någon gång få depressioner. En del behöver hjälp för att kunna ta sig ur det hela, så är det, och vi borde kunna prata mer om allt detta utan förutfattade meningar. Bara det skulle nog hjälpa en del...



- Mot alla odds känner jag hopp, säger Amelia Curran.

Tack Amelia! Ditt engagemang gör mig varm...!

Läs mer om projektet här i Huffington Post.


torsdag 6 november 2014

Vagabonderna hade roligt... och alla andra med...!

Vagabond Ways - Big Ben, Stockholm, 2014-11-05


Ännu en kväll med Vagabond Ways på Big Ben... och vilken kväll det blev...! Vagabonderna körde först ett kort set med akustiska låtar. "Flammande Vind", "En Fågel" och "Grabbarna från Rågsved" kan man ju inte få nog av. Förbaskat bra låtar helt enkelt, och hjärtligt framförda med utrymme för spontana infall.


Efter pausen kom ett ruffigt elektriskt set och den ypperliga komp-sektionen med Patricio Cabezas på bas och Niklas Lindström bakom trummorna lägger en stadig grund som Totte, Basse och Christer kan bygga och tänja på lite som de vill. Det blir härligt ruffigt och det märks att de har det roligt på scenen och alla i publiken dras med i en fantastiskt fin stämning. Överallt fanns det leenden och ett glatt humör.

Det kryllade av höjdpunkter, men Kim Richey's "Every River" blev kvällens absoluta climax. Fullständigt suverän version...!

Det finns inte mycket mer att tillägga. Det är så här man ska uppleva musik....!


Tack 'CE' för de fina bilderna, som jag mixtrat lite med...

Ett extra tack till Bernt Ridderström, som envist fortsätter fixa dessa härliga kvällar på Big Ben.


måndag 3 november 2014

Mycket nytt väller fram...

Så mycket bra musik som bara väller fram just nu... Jag gör ett nedslag och visar fem nya låtar som jag verkligen gillar...!


Taylor Goldsmith från Dawes har tillsammans med Elvis Costello, Rhiannon Giddens, Jim James och Marcus Mumford tonsatt nyligen funna handskrivna texter av Bob Dylan från 1967 och ger ut "Lost on the River: The New Basement Tapes". Allt som Taylor Goldsmith är inblandad i verkar bli briljant, vilken kille!


Det har varit lite tyst om Paper Aeroplanes ett tag, men nya singeln kom härom dagen och imponerar. Förstås! Spännande arrangemang och ännu en riktigt bra låt av Sarah och Rich.


Al Lewis från Wales har slagit sig samman med amerikanska Alva Leigh och släppt en EP,
"Night Drives", lika fräsch och tilltalande som ett nyplockat päron en fin sommardag.


Latin Quarter har tappat några medlemmar, men Steve Skaith fortsätter. Det ska vi vara
glada över! Nya "Remember" är en nyinspelning av en gammal låt, tyvärr lika aktuell idag.


Amelia Curran släpper idag ett nytt album, "They Promised You Mercy", och det blir spännande att se om denna sällsynt begåvade kanadensiska tjej gjort ännu ett fantastiskt album...

Och ännu mer nytt är på gång...!


söndag 2 november 2014

Möten - vad gör dem bra eller omöjliga?

Jag har gått i skolan eller utbildat mig i 19 år. Åtskilliga föreläsningar och genomgångar har jag fått kämpa för att inte somna. Ibland har jag kunnat ta gift på att klockan måste närma sig fyra när jag gått ut på rast vid halv 10...

Sen finns de få, men minnesvärda, föreläsningar när man inte ens märker att tiden går, inga hårda och obekväma stolar känns det minsta och man spetsar öronen för att inte missa något. Härligt!!

En sådan såg jag nyligen för tredje gången: Gillis Herlitz talar om kulturmöten, om hur vi sätter etiketter och om ... hur vi möts eller inte möts, helt enkelt. 52 minuter med många tänkvärda tankar och nya infallsvinklar, och dessutom framfört med glädje och glimten i ögat. Ibland så vansinnigt roligt och alla 52 minuter är utan minsta tvivel väl värda att höra:
Att möta det som är annorlunda

Du som jobbar med människor eller är det minsta intresserad av hur vi funkar i mötet med andra: Missa inte...!!


fredag 31 oktober 2014

Morgan Erina - Nu på egen hand med ny singel

Morgan Erina - "October" - Singel från Wildkindness.com

Sista timmarna av oktober och då kommer Morgan Erina's nya singel "October" och förgyller tillvaron.

Morgan var ena halvan av Broken Fences, vars debutalbum från 2012 var årets bästa i mina öron. Mot slutet av förra året kom vinyl-EP:n "Stormy Clouds" och titeln var passande, snart därefter separerade Guy Russo och Morgan Erina och det blev även slutet på Broken Fences. Deras fantastiska stämsång finns dock förevigad och båda fortsätter nu sina karriärer på egen hand.

Här finns den nya singeln med Morgan Erina att lyssna på:

October - Morgan Erina

"October" är bland det vackraste jag hört på länge och hennes lyrik är självutlämnande och full av insikter, både önskade och oönskade. Två akustiska gitarrer fångar min uppmärksamhet direkt från start och soundet växer sedan ytterligare bit för bit med lågmälda slagverk och stilrena klaviaturer. Ovanpå allt ligger Morgans ljusa och härliga stämma som en svalkande vindpust en varm sommardag.

Vill du höra mer:
Morgan Erina's hemsida - med länkar och mycket läsvärd blogg.

Morgan Erina på Soundcloud - med mer än 25 sånger att lyssna på.

Morgan Erina på YouTube - med fler än hundra låtar...!

Broken Fences hemsida - får vi ju inte heller glömma...

söndag 26 oktober 2014

Blyghet blev ödmjuk uppenbarelse

Sophie Zelmani med band - Kulturhuset Royal, Eskilstuna, 2014-10-25
             
           
Det sägs ju att Sophie Zelmani inte trivs i strålkastarljuset och därför håller sig borta från media-cirkusen, vilket ju inte förefaller som någon dum idé vare sig man har scenskräck eller inte. Däremot tycker jag mig se en varm och fritt tänkande person med stor integritet i de få intervjuer och program som hon ändå medverkat i. Det är en fröjd att se när någon vägrar att vara som branschen vill och visar sig ärligt och lågmält utan att förställa sig. Jag har alltid blivit nyfiken på Sophie och velat höra mer om hennes reflektioner om stort och smått i livet.

Sophie Zelmani spelade i Eskilstuna på en nattklubb för länge sedan och hade kvar otrevliga minnen från den spelningen när hon klev upp på scenen med sitt band på Royal i lördags kväll. Vilken seger det blev! Sophie mötte en varm och uppskattande publik som verkligen visade hur mycket de uppskattade hennes musik och framträdande. Sophie öppnade sig och vi fick önska låtar och när hon talade om hur glad hon blev över mottagandet, så var det inget tvivel om att det var ömsesidigt...

Det går givetvis inte att komma ifrån hur viktig Lars Halapi och hans gitarrer är för Sophie Zelmanis musik. Han är både lyhörd och tar plats och att påstå att han spelar suggestivt är bara förnamnet... Runt hans gitarrslingor läggs tydliga basgångar av Thomas Axelsson och Peter Korhonen spelar läckert varierat trumspel. Ibland tar Rickard Nilssons piano över och lägger ut de karakteristiska melodislingorna. Ett suveränt samspelt kompband som därtill behärskar fler instrument. Korhonen spelar t.ex. dobro på några låtar och alla har någon gång en gitarr i sin händer. Ljudet är helt perfekt och lyfter när man kommer till de instrumentala partierna som byggs upp mer och mer innan de till slut når klimax. Då kliver Sophie åter fram med sin lågmälda sång, men intensiteten finns kvar. Det är stort och inte många som klarar av så här övertygande...

Jag hade hoppats på en bra kväll och blev minst sagt överväldigad. När någon ropade på "Leaving" och de spelade den blev lyckan fullständig. Kvällens absoluta höjdpunkt för mig...!


tisdag 21 oktober 2014

Vad skulle ge beständig lycka?


Härom dagen fick jag frågan:
- Finns det något som skulle göra dig bestående lycklig? Alltså inte en enstaka händelse, utan något som skulle göra skillnad i ditt liv under lång tid?

Tror jag svarade att jag är ganska lycklig, men att det jag skulle önska var att jag oftare bara skulle öppna alla sinnen och ta in det som finns omkring mig: Den friska luften en höstmorgon, se naturens skiftningar, känna en tillfredsställelse i att bara vara, här och nu...

Jo, jag är nog ganska lycklig... Jag har vänner som blir glada när dom ser mig... Jag mår bra av att bry mig om andra... Jag har naturen utanför fönstret... Jag har musiken, jag har orden... Vad skulle jag göra utan dessa två?

Så det enda jag mer kan komma på är nog att bråka mindre med mig själv, att inte fokusera fel och hoppa i galen tunna alltför ofta...

Och så förstås: Ge mig tid...! Mer och mer blir jag övertygad om att tid är det värdefullaste vi har...!!

Det måste förstås bli "Give Me Time" med Dawes som får illustrera denna gång:



söndag 19 oktober 2014

Ronny Carlsson - ett hårt liv



För några veckor sedan dog Ronny Carlsson och de flesta frågar sig nog: Vem??? Säger man 'Rockamöllan' så kanske några vet. Ronny bildade därefter Onna Taas Band och deras enda skiva förföljde mig några år på 80-talet. Låtar om utslagna, ensamma och vilsna människor, men med en glöd och en smärta som berörde långt innanför skinnet. Ronnys hesa, skånska stämma var omöjligt att inte beröras av...

Han gjorde sedan även några solo-skivor: "Gryningsljus", "Reserverat" och "Nattljus" kom alla på några få år på 80-talet och finns representerade på samlings-CD:n "Minnesläckor 1980-85". Den finns på Spotify och är väl värd att bekanta sig med.


Ronny Carlsson levde ett hårt liv, sägs det, och det märktes tydligt att han sjöng om sådant han själv upplevt. Få har kommit nära den smärta som genomsyrar hans sång och hans låtar. Nu har han till slut fått lugn och ro...

Länk:
Ronny Carlsson – mellan kistorna och krogen - en mycket fin och innehållsrik artikel på musik-bloggen Obladoo.