fredag 24 april 2015

Vägar och irrvägar



Dawes "Something In Common" inspirerade mig att tolka lyriken och associera fritt...
Det här blev resultatet:

Alla drömmar som aldrig fick något slut
Mornar som startat med väckarklockans signal
Delar utan helhet
Inget mer som föll på plats

När jag stirrar på min frukost
Alla ostmackor som jag gjort och sedan förgjort
Om och om igen
Alla koppar kaffe som värmt och lugnat
Fått mig att sitta still en stund
Innan jag satte fart

Alla dagar jag letat efter mening
och peppat mig själv att se
Allt jag jagat som inte längre betyder något alls
Fast det en gång brann
och brände som fan

Mannen jag är och den jag vill vara
Har de beröringspunkter?
Eller är de vilt främmande för varann?
Jag hoppas de har något gemensamt...

Alla gånger kärleken attackerat
Raserat allt och ändå överlevt
Alla vägar som verkade som självklara val
Men ändå ledde mig överallt dit jag inte ville
Eller dit jag trodde att jag ville
Eller något där emellan

Alla hemligheter jag inte ens visste att jag hade
Det jag aldrig förstod fast jag var övertygad om just det
Alla frågor som bara vuxit sig starkare med åren
Svar vet jag inte ens längre om jag behöver

Ibland känns det som jag levt bakom en kamera
Väntande att se det jag aldrig kommer att få se
Där annat plötsligt dyker upp och jag dokumenterade
Trodde jag reflekterade och förstod

Men nu inser jag
Att om jag inte begränsar ramarna
Får jag ett större synfält och färre missförstånd
En vidsynthet som hjälper mer och mer

Alla irrvägar som ändå ledde någonstans
Alla kärlekar, vänner och glädje som kommit min väg
Visade sig oftast först när jag inte längre letade
Utan bara var närvarnade i dagen, i nuet

Öppen för att känna
Ta in och ge ut
Vetande allt och...
Ingenting

Vägar leder fel
Men de leder alltid någonstans
Andra vägar tror man leder rätt
Men hamnar ändå utan utsikt eller insikt

Och ändå vet jag
Att de har något gemensamt...
- ArT 2015-04-24


Dawes kan även tolka sina egna låtar akustiskt:



Det blir så annorlunda och ändå så vidrigt bra... Jag vet nog bara Neil Young som lika övertygande gör om sina låtar från elektriskt till akustiskt eller tvärtom.


tisdag 21 april 2015

Akustik och Great Lake Swimmers

Ibland får en del musik vila ett tag och när man sen åter börjar lyssna märker man vad man saknat, åter skiner och glänser och berör musiken som när man först upptäckte den.

Great Lake Swimmers kommer i dagarna med första skivan sedan 2012 och frontmannen Tony Dekker har under tiden gjort ett fint soloprojekt. Nu kommer "A Forest of Arms" och den är inspelad på speciella platser för att få rätt akustik och en klangbild som på den tiden man lyssnade för att bedöma bra ljud och inte bara mätte den elektroniskt. Då, på 70-talets senare del, när resonanser och brus stärkte upp ljudet till något dynamiskt och välljudande, långt ifrån det överstyrda torra digitala ljudet vi ofta möter idag...



Vilken klang och vilken dynamik när Tony Dekker tar ton i denna fascinerande miljö...!

Men Great Lake Swimmers handlar mer än om ljud och akustik, det finns också en skör sprödhet, en lågmäld intensitet och därtill några av de bästa låtar som skrivits under 2000-talet. Det ska bli mycket spännande att se om de åter når de höjder de gjorde på "Bodies and Minds" 2005 och på "Ongiara" 2007. Det finns vissa indikationer på det...!


fredag 17 april 2015

Vackert och rogivande

Kyle Carey - "North Star" - Americelta Records 2014



Många akustiska stränginstrument som klingar kristallklart och nyansrikt, så som skivorna lät på 70-talet. Luftigt och rogivande och väldigt välbehagligt att sätta på en gråmulen morgon, och du vaknar till liv direkt...

Alltför vacker musik skapar lätt lite ambivalens hos mig. Det kan så lätt bli lite menlöst och för välsvarvat för mina öron. Men inte så här...! Det här är vackert, mycket vackert, men det finns inte det minsta inställsamhet eller något annat som irriterar.

Amerikanska Kyle Carey är en ny bekantskap för mig, men hon har fin hjälp av det engelska paret Ben Walker på gitarrer och Josienne Clarke på härlig stämsång. Så det blir som en fräsch mix av bluegrass, folkmusik och singer/songwriter.

På Kyle Carey's hemsida finns flera av texterna och även de är ofta harmoniska, men inte alltid, ändå är det den känslan som genomsyrar detta album. När Ben Walker spelar elgitarr på en låt blir det nästan omvälvande trots att han spelar med lite Knopfler-stuk. Det kunde ha varit ännu lite mer sådant, men man kan inte få allt...

Det här är lika fräscht som en utflykt en tidig sommarmorgon.

Länk:
Kyle Carey's hemsida - Vacker och harmonisk layout även här...


tisdag 14 april 2015

Kathleen Edwards nya liv



Kathleen Edwards från Kanada skrev för drygt ett år sedan på sin Facebook-sida:
- "I'm really sorry but I don't think I want to make music anymore".
Hon var nere efter ännu en separation och det fanns ingen annan utväg...

Jag gillade alltid hennes hesa och något tunna stämma som liksom fick kämpa sig upp...
När det stämde gjorde den det med välbehag... Hennes musik var som en "opolerad americana" med ett energiskt driv och man blev alltid berörd av hennes kompositioner.

Idag driver hon ett café med det uttrycksfulla namnet "Quitters". Här kan du läsa ett reportage om Kathleens nya liv: Quitting time: Kathleen Edwards' coffee break.

Det verkar som hon mår bättre nu. Kanske grogrunden för en comeback...?



onsdag 8 april 2015

Dawes nya album ute i juni



Dawes har vuxit till ett favoritband här hemma och en vän sade för ett tag sedan: "Konstigt att dom inte är hur världsberömda som helst..."

De spelar live otroligt ofta och har på senaste tiden spelat en hel del nya låtar och jag har börjat tro att en ny skiva var på gång. Mycket riktigt, den 2 juni släpps "All Your Favorite Bands", producerad av ingen mindre än David Rawlings, som ju är Gillian Welch kompanjon och gitarrist, och som även driver den egna härliga gruppen Dave Rawlings Machine.

Det ska vara mer "live-sound" över den nya inspelningen. Eftersom de är så bra live låter det som en perfekt idé...

Tayor Goldsmith förklarar på bandets hemsida varför man döpt albumet till "All Your Favorite Bands": "The main line of the title track is 'And may all your favorite bands stay together'.
I know that my favorite bands are a really deep part of who I am. They help define me, they help represent me, they trigger certain emotional memories, and they stand for the ideals and lifestyle that I will always hope to achieve. And I don’t mean rock and roll fantasies, but rather concepts like freedom and enlightenment. I would love for someone wishing me well to put it in the terms of 'may all your favorite bands stay together'. That would be a real friend. That person would know what truly matters. To me, the statement of All Your Favorite Bands immediately gets down to a highly personal and singular part of anybody in a way that few other concepts can. So that’s why we named our record after that song."

Det är vad jag kallar en hyllning til musikens inflytande i våra liv...!

Ute är backen full av blåsippor och mer är på gång. Våren är härlig... och nu känns den ännu härligare...!!


tisdag 7 april 2015

Sveriges starkaste man



Så är då våren här och idag sattes sommardäcken på och jag minns när jag blev utsedd till "Sveriges starkaste man"...

För ungefär 10 år sedan fick jag inte loss några av muttrarna på aluminiumfälgarna på min Skoda och inte heller min granne lyckades rubba dem ur fläcken, så jag blev tvungen att åka till en däckfirma i stan och de satte på tryckluften... 3 muttrar satt dock envist kvar och efter tio minuter med 20 tons tryck gav de upp och enades om:
- Du MÅSTE vara "Sveriges starkaste man"...!!

Nog hade jag dragit åt muttrarna ordentligt, för när jag kom till den verkstad där jag brukar lämna bilen, då fick han, med lite hjälp av mig, borra upp muttrarna...!! Om jag minns rätt fick vi byta borr 9 gånger, när borren istället för muttern sprack. Först tre timmar senare stod vi där med en fälg som inte längre liknande en fälg samt resterna av tre bortborrade muttrar och nio spruckna metallborrar...

Mannen på verkstaden deklarerade att jag från och med nu inte fick byta mina däck själv...!
Så numera gör han det, eller så åker jag någon annanstans.

Minnet av att bli utsedd till "Sveriges starkaste man" falnar inte med åren. Men tiden går och idag fick jag faktiskt "pensionärsrabatt" trots att jag nästan har 6 år kvar att jobba...


söndag 5 april 2015

Love Antell rockade igång brandlarmet

Love Antell - Royal, Eskilstuna 2015-04-04



Love Antell har efter TV-medverkan i "Så Mycket Bättre" fått en betyligt större publik och många hade sökt sig till Royal i Eskilstuna på påskaftonen. Love är en begåvad rockare som desssutom verkar både vettig och trevlig. Min yngste son fick mig att lyssna på förra skivan, "Gatorna Tillhör Oss", och det är en riktigt bra skiva. Nya "Barn av Amerika" är mer varierad och inehåller några riktigt bra låtar ("En Delad Värld", "V" och "Lucia"). Det är också modigt att göra en hel skiva om migrationen i samhället.

Love med band kör hårt från start till final, vilken skulle visa sig bli väldigt speciell...

Det är kraftigt tryck och trummisen Per Eklund blir med sitt engagemang och sitt glädjefyllda spel en drivande kraft som leder bandet rakt på sak: Här rockas det ordentligt och bättre än bra! Johanna Asplund på bas, Victor Hvidfeldt på gitarr och fiol samt Mattias Franzén på keyboards fyller förtjänstfullt på ljudbilden och Love Antell själv spelar gitarr och sjunger effektfullt bra.

Ska man ha någon invändning, då är det kanske att det är synd att Loves texter ibland drunknar i allt ljud och de förtjänar att framträda mer... Kanske man kunde lägga in lite fler nyanser och ta det lite lugnare ibland? De gånger Love med band gör just det visar med tydlighet att man klarar av att behålla intensiteten ändå.



Jag tycker även att det blinkande ljuset och stroboskopen blir lite jobbiga. Man ser ju inte heller de som är på scenen helt, då de ofta belyses bakifrån, vilket i och för sig ger lite mystisk stämning, men hela ljus-spelet blir enerverande i längden.

Detta hindrar dock inte att det blir en riktigt bra kväll, med ett slut de knappast lär glömma: Mitt i "Barn av Amerika" går strömmen, rökmaskinen har satt igång brandlarmet... Lokalen utrymmes och efter en stunds väntan kommer beskedet att de inte kan fortsätta spela i salongen. Då tar Love och bandet helt sonika och kör några låtar akustiskt i foajén. Först en härlig "Stjärna Där" och sedan Carolas "Tommy tycker om mig"... Improviserat, men det funkar suveränt...!

Till slut får de tillåtelse att köra en låt elektriskt, vilket de gör med eftertrck. Love avslutar sedan ensam med "Mellan Krigen" på elgitarr och det är kanske kvällens höjdpunkt för mig.



onsdag 1 april 2015

Knowing What I Know Now

Det sägs att man blir klokare med åren... Kanske det, men jag tror med det handlar mer om erfarenhet, om insikt att kunna skilja ut vad som verkligen är väsentligt.

Kanske det även är en del avtrubbning... Låter ju inget vidare, men det kanske inte är så illa? Det kanske är en förutsättning för att prioritera det som verkligen betyder något och inte rycka ut med stora katastrofvagnen för alla små incidenter...



Om jag hade vetat allt jag vet nu, då är det otaliga saker jag skulle gjort annorlunda, sådant jag skulle sagt och annnat jag skulle låtit bli att ha sagt...

Men kanske det just är krokarna utmed livets väg, sladdarna när man nästan hamnade i diket, och det därefter erövrade perspektivet som formar beredskap och ödmjukhet för allt oväntat som kommer hur vi än försöker slinka undan...

And the more I know
The less I understand
All the things I thought I'd figured out
I have to learn again
- Don Henley


Jo, visst är det så...