lördag 18 juni 2016

Jayhawks nya är bra, men...

Jayhawks - "Paging Mr Proust" 2016



Jayhawks tillhör mina absoluta favoritgrupper och skapade i sina bästa stunder en slags suggestiv mystik, självklart och kantigt sammansatt, med ett oerhört driv och en intensitet så lekfullt distinkt och levande. Längst fram fanns två röster som tycktes som gjorda för varandra: Gary Louris och Mark Olson. På tidigt 90-tal gjorde de i Jayhawks tillsammans två skivor som än i dag är fenomenala på alla sätt, "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass". Sedan lämnade Mark Olson gruppen för att bosätta sig i öknen med Victoria Williams. Mark gjorde sedan jordnära och innovativa skivor med Victoria, medan Jayhawks fortsatte utan honom. En återföreningsskiva "Mockingbird Time" 2011 med Mark Olson åter i bandet var bra, men något saknades...

Nu är Olson åter inte med, men efter några återutgivningar av de tre skivor som Jayhawks 1997-2003 skapade utan honom och den efterföljande turnén så hade Gary Louris åter skrivit tillräckligt med låtar för att kunna göra ännu en Jayhawks-skiva och "Paging Mr Proust" har nu sett dagens ljus.

Låt mig konstatera att här är bra, mycket bra tidvis. “Quiet Corners & Empty Spaces” är en enastående stark öppning och visar vilka otroligt fina låtar Gary Louris ännu kan få ur sig. Han sjunger dessutom så karakteristiskt och hans alltid så spännande gitarr-sound sätter sin prägel på hela projektet. Karen Grotberg bidrar med utsökta piano-slingor och riktigt fina harmonier. Bassisten Marc Perlman och Tim O'Reagan på trummor och stämsång har varit med länge och de skapar en stadig grund att bygga vidare på för Louris alla idéer..



"Lovers of The Sun" kanske är årets sommar-låt, det är nästan så man känner vattenstänken från badstranden... "Pretty Roses In Your Hair" är en sån där stämningsfull sång som berör av innerlighet. Däremot har jag lite svårare för när Louris börjar experimentera som i "Ace" och "Lost The Summer"...

Ändå... Det är någonting som saknas... Den oefterhärmliga mystiken och flytet som fanns på 90-talet vill inte riktigt infinna sig... Peter Bucks torra produktion underlättar inte heller...

För de flesta andra grupper hade detta varit ett utsökt album, men för Jayhawks...?
Kanske lite orättvist av mig, men har man åstadkommit klassiker som "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass" kommer man alltid att skapa förväntnnigar som är svåra att åter infria....


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar