tisdag 21 november 2017

En video - en av de allra bästa...


For A Dancer - Se på Vimeo

Jackson Browne med "For A Dancer" inspelad 1992 i hans barndomshem "The Abbey", med Dan Fogelberg, Don Henley och JD Souther som kör och David Lindley på makalös fiol...

Det blir knappast inte bättre än så här....!

Här en video där storebror Severin visar oss runt på The Abbey:



Vilket hus...!! Vilken låt...!! Vilken video...!!


söndag 19 november 2017

Catherine MacLellan berättar och spelar

Catherine MacLellan spelade ju för ett tag sedan in en hyllningsplatta till sin pappa Gene MacLellan och hans musik. För några dagar sedan var hon på CBC och berättade om sin uppväxt, sin pappa och hennes förhållande till hans musik.

Catherine spelade också tre låtar akustiskt tillsammans med Chris Gauthier på gitarr: Tre helt fantastiska versioner av tre av hennes pappas låtar: "Thorn In My Shoe", "Faces" och "Biding My Time":



Catherines harmoniska stämma och gitarr, samt Chris Gauthiers dekorerande gitarrslingor... Bedårande bra på alla sätt...!!


fredag 17 november 2017

Ibland är det mycket...

Ibland händer det bara för mycket... Man hinner inte med ens det viktigaste, ännu mindre allt vad man vill... Kommer osökt in på den här låten:

Take off your thirsty boots
And stay for awhile
Your feet are hot and weary
From a dusty mile
Maybe I can make you laugh
Maybe I can try
I'm just lookin' for the evenin'
And the morning in your eyes
- Eric Andersen


Just nu är John Gorkas fina tolkning från 2010 min favoritversion:



Så innan jag hinner skriva mer, så får ni lyssna på den... Den tål att höras många gånger!

So only stop and rest yourself and you'll be off again...


måndag 13 november 2017

Dawes hyllar Tom Petty

Dawes hyllar Tom Petty med en suverän version av "Free Fallin'" på gruppens Soundcloud-sida:



Taylor Goldsmith skriver så här om Petty på Dawes Facebook-sida:

"One of our greatest heroes. If it weren't for Tom Petty, his amazing songs and his amazing band, I truly have no idea what my life would look like. We're eternally grateful and forever indebted to him, the work he did, and the world of music he helped make way for."


torsdag 9 november 2017

Jim och Sam klarade det...!!


En av årets trevligaste konserter var Jim & Sam's framträdande i Västerås i april. En av de 365 spelningar de gjorde under ett år. Ett helt år... Resande hit och dit... En konsert varje dag... Mest på små ställen och jag är övertygad om att överallt gick deras charm, deras kärlek, deras närvaro och deras förträffliga sång fram och grep tag i alla närvarande. På flera små ställen i Sverige, hemma i USA, lite här och där i Europa...

Efter att de gått i mål för en dryg vecka sen skrev de följande på sin Facebook-sida:

"I wish we could say that it feels like we just began...but this year has felt like a lifetime. And it was. This past Thursday was the final show...but it doesn't feel over. Just this part. Just the showing up and performing everyday. But everything else will keep going. It's in us now. Thank you for coming along for the ride... making the ride possible...and making this year the best and hardest ride of our lives...making us feel like we weren't insane people...making us feel like we were. Either way. We did it!!! Holy Shit!!! What's strange is now it just feels normal. Anyways...There goes a year. We'll see you all soon. Signing off for a bit. Anywhere Everyday."
- Jim and Sam


Här är ett härligt framträdande från turnén den 21 mars på ett bibliotek i Los Angeles:



Ta en liten paus nu, så ser fram jag emot fler besök i Sverige...!! Ni är så ruskigt bra...!!

PLEASE NOTE: Translated to English in the comment section!


måndag 6 november 2017

En kväll med sånger som verkligen berör

Mats Klingström & Christine Hellqvist - Kustens Hus, Göteborg - 2017-11-01
Arrangör: Sällskapet Visans Vänner i Göteborg



Det var många år sen Mats Klingström och Christine Hellqvist spelade regelbundet tillsammans, så det var med höga förväntningar som jag gav mig av ända till Göteborg för att leta reda på "Kustens Hus". Det var många fler som hade bokat in den här kvällen, så det blev i stort sett fullsatt i lokalen. Att döma av gensvaret så var nog alla mer än nöjda när de efter nästan två timmars musik gav sig hemåt...

Mats och Christine berättade och spelade sånger med stor tonvikt på det material de skapade tillsammans för drygt 10 år sen. Därav flera låtar från "Guldstoft" och några från Christines tidigare album "Sorgfågel". Men även några av Mats sånger från "Jag Kan Flyga Fastän Jag Sitter Still" (bl.a. det makalösa titelspåret) och därtill några från hans tolkningar av Leonard Cohen från skivan "Jag Är Din Man".

Dagen till ära fick vi även höra en ny översättning: "Leaving The Table" från Leonard Cohens avskedsskiva "You Want It Darker" hade fått svensk text av Mats. Kvällen avslutades sedan med en underbar version av Mats fina översättning "Ett Brustet Hallelujah", Leonard Cohens kanske mest kända låt numera...

Mellan sångerna berättades det en hel del och det blev som en extra dimension. Det var flera gånger under kvällen som jag fick glädjetårar i ögonen av alla dessa sånger som verkligen berör och som gör så att livet blir lite lättare att förstå. Jag skulle vilja säga att här finns en låtskatt som är helt unik i vårt land, även om inte alla har upptäckt det än. För de som inte kände till sångerna sen tidigare kunde det kanske bli lite väl mycket nytt att ta in, men för oss andra blev det en verklig högtidsstund. En kväll vi kommer att minnas länge och som vi kan hämta glädje och kraft ifrån lång tid framöver...



onsdag 1 november 2017

Närmast hjärtat...



I kväll spelar Christine Hellqvist och Mats Klingström tillsammans för första gången på flera år. Det tycker jag förtjänar stora rubriker, två väldigt duktiga musikskapare med en absolut ärlig och ödmjuk framtoning.

Christine skriver på sin hemsida: "Under flera år i början av 2000-talet spelade den briljante gitarristen, sångaren och låtskrivaren Mats Klingström och jag en hel del tillsammans, särskilt under åren då jag bodde i Stockholm. Mats tonsatte några av mina texter och producerade albumet Guldstoft 2003. I höst är det dags för återförening! Onsdagen den 1 november gästar vi Visans vänner på Kustens Hus och delar en kväll där. Några av Mats låtar, några av mina. Hjärtligt välkommen!"



I natt ska allting bli bra... Snarare: I kväll ska allting bli bra...! Det är jag helt säker på...!


måndag 30 oktober 2017

Jag övar på...


Jag sammanförde ord från en vän och bild från en annan vän... Klippte ner bilden och delade av texten... Jag gillar båda skarpt... Alltså ord och bild... Men ännu mer vännerna förstås...!!

Där höll det på att bli tokigt... :-)

En favorit i repris får dekorera musikaliskt: Moving Hearts med Declan Sinnott i spetsen och "Let Somebody Know":



fredag 27 oktober 2017

Svängigt och fyndigt

Simon Stålspets Band - Biografbaren, Eskilstuna - 2017-10-26 -
Arr: Kulturföreningen Tontroll


Simon Stålspets Band kommer alla fyra från olika platser i Sörmland och på torsdagskvällen så samlades de på Biografbaren i Eskilstuna för att spela. Det blev en trevlig och svängig kväll med en hel del variation och finesser.

Simon Stålspets själv kommer från Dunker och sjunger, skriver de flesta av låtarna och spelar elgitarr riktigt bra. Ibland blir det även så att han plockar fram munspelet eller en sälgflöjt.
Ola Sjönneby spelar tuba och han ersätter till viss del den basist gruppen inte har. Fyndigt och lite annorlunda. Karin Ericsson Back spelar fiol och sjunger stämsång. Kanske man borde släppa fram hennes sång något mer?

Men den stora behållningen för mig var Arnulf Ibsen från Malmköping och hans fantasifulla spel bakom trummorna. Han kompar inte bara, utan han dekorerar fyndigt och varierat låtarna. Ibsens trumspel lyfter verkligen soundet och ger det en snits och lite mer spänning. Det är bara att buga...!

En trevlig kväll nere i källaren på Biografbaren. I slutet av november kommer FJK hit...

Länkar:
Simon Stålspets hemsida - med information om det mesta...

Kulturföreningen Tontroll på Facebook - med info om kommande arrangemang och annat...

Biografbaren i Eskilstuna - vägg i vägg med Royal i Nyfors i Eskilstuna.


torsdag 26 oktober 2017

Imponerande på alla sätt

Jackson Browne - "The Road East - Live in Japan" - Inside Recordings 2017

Så har då Jackson Brownes nya live-skiva, med hela hans fantastiska band, kommit i brevlådan. Den är inspelad under fyra kvällar 2015 i Japan. Det har visat sig att denna utgåva endast ges ut i Japan, så det kan vara lite svårt att få tag i den, och det kan bli lite dyrt...

Men jag garanterar att det är värt varenda öre...! Det här är en av tidernas bästa liveskivor och det är obegripligt att den inte ges ut över hela världen...

Det är en imponerande samling live-låtar sammanställt som en egen liten konsert. Inledande "Barricades of Heaven" lägger an tonen med utdragna gitarrutsvängningar i nästan 10 minuter. Val McCallum och Greg Leisz duellerar och det blir så oerhört tilltalande. Här är musiker som kan göra vad som helst med en gitarr, och det gör de också, men de har också den sällsynta förmågan att även kunna lyssna på sina medmusiker och resultatet blir en helhet, en gemensam upptäcktsfärd.

Det skulle inte förvåna mig om några recensenter kommer att påstå att det är tråkigt och pedantiskt... Jag kan inte annat än känna medlidande med dem, för de missar uppenbarligen att musik är mer än enskilda uppvisningar... Det är att dela och skapa tillsammans och med känsla och virtuositet nå nya höjder när musiken och helheten skänker dig ett harmoniskt välbehag, ett slags klimax där pauser och tystnad är en viktig del av hela upplevelsen...

Låtvalet kan verka lite överraskande, men är odiskutabelt rätt när du lyssnat igenom hela skivan. "The Crow on the Cradle" med Jacksons prat om Hiroshima värmer långt in i hjärtat och "Lives in the Balance", med den "nya" versen skriven av Fred Martin, där Chavonne Morris och Alethea Mills släpps fram, känns mer het än någonsin.

Därtill är skivan ett föredöme när det gäller ljud och produktion, det var länge sedan jag hörde något så välbalanserat och välljudande...


onsdag 25 oktober 2017

Amelia

Joni Mitchell's otroliga "Amelia" har följt med mig genom åren... Så avskalat, så uppriktigt och så mycket frustration som glöder i varenda ton...!

Denna inspelning gjordes 1983, men orden, riffet och känslan kommer aldrig att falna...



tisdag 24 oktober 2017

måndag 23 oktober 2017

Hemma efter kursen...


Är proppfull av intryck och insikter, beröring och kärlek, pendlar mellan värme och tomhet, mellan jubel inombords och tårar, som en överdos av kärlek och känslor...

fredag 20 oktober 2017

Ännu mer Whitehorse...

Ännu en låt med Whitehorse från CBC Radio:



Och här är hela konserten från i somras:



Och här är en konsert till, inspelad hos CBC förra året:



tisdag 17 oktober 2017

Whitehorse - bland det bästa...



Jag har skrivit förr om Whitehorse och det lär bli fler gånger... Whitehorse, det vill säga det kanadensiska paret Luke Doucet och Melissa McClelland, är bland det bästa och det mest spännande just nu. Fantastisk sång, ruskigt bra låtar och en närvaro som vibrerar av skärpa.

Jag skrev för ett par år sedan om albumet "Leave No Bridge Unburned":
"Whitehorse bygger sin musik på motsatser: Det är både enkelt och komplicerat, det är stökigt och mjukt, harmoniskt och oroligt. Med arrangemang som på slutet av sextiotalet: Melodierna i fokus, men ett sound som börjar bli mer komplext. Låter det som virriga tankar av en förvirrad själ? Försöker bara förklara att det här är bra, vansinnigt bra...!"



Deras senaste album "Panter in the Dollhouse" tog kanske lite stökigare vägar än tidigare, men har vuxit till ännu en förträfflig pärla. "Die Alone" måste vara bland det grymmaste som gjorts på ett bra tag.



Missa för allt i världen inte Whitehorse...!


fredag 13 oktober 2017

Efter regnet


Det är höst och jag vaknar med regn mot rutan... Ganska fridfullt faktiskt...

På fönstret bildas ett häftigt mönster där varje liten bubbla speglar sig i ljuset. Jag lyckas fånga det med kameran dessutom...

Jag trivs nog allra bäst när jag är i harmoni med både mig själv och världen runt omkring... som att gå ut i den friska luften efter ett regn... Det tror jag Bruce Cockburn gjorde för många år sen då den här låten föddes...




måndag 9 oktober 2017

Jackson Browne fyller 69


Idag blir Jackson Browne 69 år och min "husprofet" visar visserligen några små kroppsliga tecken på åldrande, men knappast till sinnet. Lika ung i tankarna, i attityden, lika föredömlig i sitt sätt att möta människor... Envist övertygad om att vi kan ta steg i rätt riktning...

Här ännu en vidunderlig version av "Alive In The World", som alltmer blivit en slags livs-hymn för mig:



Ett stort GRATTIS till en stor medmänniska...!


lördag 7 oktober 2017

Hösten och ett speciellt samarbete...


Bosse Lundkvist och jag har känt varandra i 51 år och umgåtts mer eller mindre regelbundet i snart 40 år... Tiden går, men riktig vänskap består...!

Jag har följt hans musikskapande under alla dessa år och det finns mycket som jag verkligen gillar med hans musik och hans lyrik, och kombinationen dem emellan. En av de låtar som jag alltid tyckt allra mest om är "Gammelman, Livsträdet" och jag vet att den också betyder extra mycket för Bosse. Så när jag frågade om jag fick "låna" den till ett bildspel med några av mina höstbilder visste jag att jag ville göra något riktigt bra...

Under några veckor har vi samarbetat och prövat idéer och nu när resultatet är klart är jag glad att Bosse visste vad han ville och att han ärligt kunde förmedla det. När något får ligga och mogna växer ofta de rätta besluten fram...

Så här är mina höstbilder, alla från min hem-by Bälgviken i Sörmland, och Bosse Lundkvists starka, berörande sång "Gammelman, Livsträdet" i ett samarbete som jag känner mig väldigt stolt över:



Här kan du lyssna mer på Bosses musik: Bosse Lundkvist på Reverb Nation.


torsdag 5 oktober 2017

När Bruce lyssnar...



Bruce Springsteen gjorde ett gästspel på Jackson Brownes framträdande på Laid-Back Festival för ett par veckor sen.

"Take It Easy" blev ovanligt lång och fartfylld. Men så rullade de över i "Our Lady of the Well" och då hängde tydligen inte Springsteen med längre... Så han lyssnade koncentrerat... och fick fram ett litet solo han med... Ödmjukt och imponerande...!!

Det är stort att inte alltid behöva vara störst och stå längst fram i rampljuset...


tisdag 3 oktober 2017

RIP Tom Petty



Även om jag inte varit något fanatiskt fan av Tom Petty så är det givetvis ytterst tråkigt att en så inflytelserik och ärlig musikskapare och artist gått bort, alldeles för ung. Petty fick sin status genom att skriva och spela riktigt bra låtar på ett lagom rockigt och lagom laid-back-sätt.

Han har alltid varit sig själv och det är imponerande många som varit hans vän. Här är Petty tillsammans med Roger McGuinn, Bob Dylan, Eric Clapton, George Harrison och en sällsynt lycklig Neil Young i en fantastisk version av "My Back Pages":



Likheterna med sin store idol Roger McGuinn i Byrds var tidigt uppenbara och Tom Petty fick skörda den riktigt stora uppmärksamheten och populariteten, den som på något underligt sätt oftast undvek McGuinn.

Jag såg dem båda två på Hovet den 26 september 1987 när de inledde innan Bob Dylan. Tyvärr så blev jag lite uttråkad den gången... Inte på McGuinn, men då var jag riktigt irriterad på den respektlösa publikens sätt att ignorera honom.



Tom Pettys band Heartbreakers med Mike Campbell på gitarr, Benmont Tench på klaviatur och Scott Thurston på lite av varje, betraktas som ett av de bästa kompbanden. Det är säkert så, även om jag aldrig fick uppleva det...

Jag har valt ut några av Pettys låtar som jag gillar bäst. Det är ju en del, så det var svårt att välja... Han gjorde även flera duetter med Stevie Nicks från Fleetwood Mac, här är en av dem:



Tom Petty hade många vettiga åsikter. Läs här: 10 Things That Piss Off Tom Petty från Rolling Stone i november 2002. Det är ord och inga visor, det...

Vila i frid Tom Petty.


måndag 2 oktober 2017

Runrig tar farväl...

1984 på Cambridge Folk Festival dök skotska Runrig upp och skaffade sig en plats i mitt hjärta.
De spelade så att bastonerna nästan fick ett eget liv och fyllde varenda vrå på festivalområdet. Alla skivor på festivalen såldes slut på nolltid.

Efter en del strul med skivbolag och managers fick de några år senare sitt genombrott och de har varit världsberömda i Skottland, Danmark och Tyskland sedan dess, medan resten av världen inte brytt sig speciellt mycket... Helt obegripligt...!!



Runrig har i åratal varit ett ohyggligt bra band, där alla medlemmar bidragit med sitt speciella kunnande: Bröderna Calum och Rory Macdonald skrev låtarna och Rory spelade bas och sjöng fantastisk stämsång, medan Calum spelade diverse slagverk. Bruce Guthro (och tidigare Donnie Munro) stod för sång i världsklass. Malcolm Jones spelade gitarr och stod för arrangemangen. Iain Bayne är en de bästa trummisar jag hört och den senaste keyboardisten Brian Hurren har producerat gruppens sista skiva... En grupp i verklig bemärkelse...!

EFter 45 år så har de nu beslutat sig för att lägga ner nästa år och ger sig då ut på en avskeds-turné. Detta meddelande skickades ut förra veckan:

MAJOR RUNRIG ANNOUNCEMENT:
After 45 wonderful years in the music business, we have finally taken the very difficult and heart-wrenching decision to pull the curtain down on our long career, in 2018. We are now simply at that point in time where longevity and circumstance have to be balanced against what is right for the art and the muse.
We feel that the time for this decision is now upon us, and we embrace it with a sense of positivity but tinged with understandable sadness and reflection.
It was always inevitable that this day had to arrive, but its arrival does not make our situation any easier.
Taking the decision in 2015 to record the final studio album, The Story was a positive decision for us all. It was musically cathartic, creatively exciting, and it brought our recording career to a completed circle. It was very much a closing statement. We want to do the same for the live side of the band. To leave it unresolved would be a negative: to complete the circle with a series of farewell shows and celebrate our story together is the positive, meaningful, Runrig thing to do.
Will Runrig ever perform in some way again? – no one can say, but a door can be left open for any possible future, creative ventures. It would not be possible for us, as musicians, to stop writing, to stop recording and to stop the joy of live performance, but Runrig in its present form, as we’ve known it for 45 years, will come to an end.
Runrig the brand will of course continue and there are various exciting legacy projects in the pipeline and in the planning. We will leave information about all of that for another day, but for now, we are in a position to announce our series of farewell concerts for 2018. Entitled The Final Mile, the tour will take in shows in Germany, Denmark and England throughout the early summer, culminating in August with The Last Dance, the big final farewell concert in the heart of Scotland. The venue, City Park, Stirling, below the castle ramparts, is one that has newly been created for live performance events.




The world changes, we get older
What comes in love must leave in pain
And all the gifts we early treasure
The world takes away

The years we shared
Will find their beating in a heart somewhere
But the traces of our greatest days
Will fade away
- Calum & Rory Macdonald


fredag 29 september 2017

FJK på Blidösund - ännu en gång...!

FJK - Blidösund, 2017-09-27
"Ännu har ni inte sett bakfötterna på det här bandet" formulerar sig Christer Jonasson i FJK spontant mot slutet av spelningen på Blidösund i onsdags. Det är jag tacksam för...! Åren går, men FJK består och några ålderskrämpor märks åtminstone inte på musiken...!

Några oväntade val av låtar överraskade denna kväll: "Framför Porten", "Julia" och även några nya alster, som Mats Klingströms översättning Kimmie Rhodes "Broken Promises To Keep":



Jag älskar dessa kvällar med FJK på "Blidan"...!


lördag 23 september 2017

Ännu mer Marketa

Jag måste dela med mig några låtar till med Marketa Irglova... Först ut en bedårande version av "If You Want Me":



Marketa föddes 1988 i Tjeckoslovakien och träffade Glen Hansard redan som 13-åring, men det var först när de spelade in filmen "Once" 2007 som de blev ett par även privat, trots en ålders-skillnad på 18 år. Som "The Swell Season" hann de även göra dubbelalbumet "Strict Joy" innan de separerade 2009. Hon har därefter gift sig, åter separerat och bor numera på Island och har blivit förälder.

Två egna skivor har hon hunnit med: "Anar" 2011 och "Muna" 2014. Här den reflekterande "Without A Map" från den senare:



Avslutar med den makalösa "Go With Happiness", som bara finns på live-skivan som följde med bonusutgåvan av "Strict Joy":



Because the heart's a fool
A stranger to the room
Because the love has grown
I had to leave you alone
And if you're gonna go
Go with happiness
- Marketa Irglova/Glen Hansard



fredag 22 september 2017

Bedövande vackert

Jag kan inte sluta lyssna på Marketa Irglova...

Just nu så är hon en naturlig del av mitt liv, mitt sinne, mina känslor och tiden står still när hon så här bedövande vackert, men sorgligt, berör ändå in i själen...



Bara orden "Take my hand and listen with your skin" säger allt...!!


onsdag 20 september 2017

Once

"Once" från 2007 är en film jag en gång i tiden började se av en slump och satt kvar tills filmen var slut, berörd av musiken, kärleken och de fina skådespelarinsatserna av Glen Hansard och Marketa Irglova. De fortsatte sedan både privat och som gruppen "The Swell Season" under några år.

"Once" är en film jag sett flera gånger och som inte slutar att beröra. Här är några låtar från filmen, så vansinnigt vackra i sin sorgsenhet...!







Det är svårt att inte bli kär i Marketa Irglova...


söndag 17 september 2017

Kaos – Vän eller fiende…?

KAOS...!! Blotta ordet kan framkalla bilder av en is-hand som kramar livet ur någon stackare som sitter fast i ett skruvstäd... Och för en man med vissa f.d. pedantiska drag kan ju kaos förefalla som helvetet på jorden...

Men så tänker jag efter lite mer... Flera av mitt livs viktigaste händelser har börjat med kaos. Det är när jag släppt kontrollbehovet som saker börjat hända, det är då flytet infallit och jo... det är nog då, i efterbörden av kaos, som mitt liv varit som bäst och det är då jag varit som mest kreativ, självgående och oftast gjort kloka val. Vägar har öppnats och nya alternativ har börjat blomma ut...

Så, frågan i rubriken har nog ett svar som faktiskt förvånar mig själv... Men, förstås, i måttliga mängder... och... snälla... med i alla fall en liten dos ordning och med något uns av översikt... och då kanske det inte längre är kaos trots allt...

Så, ”vän” kanske är att dra till lite väl mycket, men definitivt en drivkraft...


"40 Years In the Wilderness" från Bruce Cockburn's nya album "Bone On Bone" passar väldigt bra här och får dekorera mina tankar.


fredag 15 september 2017

onsdag 13 september 2017

Johnny Clegg tar farväl

Johnny Clegg blev arresterad som 15-åring för att han spelade musik tillsammanms med svarta sydafrikaner i sitt hemland. Hans olika grupper Juluka och Savuka kombinerade modernare tongångar med mycket rytmer från sydafrikansk folkmusik och dans. Texterna var ofta både på engelska och zulu. Vid flera tillfällen tvingades han fly och han var länge motarbetad av alla sydafrikanska maktmedel som fanns att tillgå.



Låten "Asimbonanga" användes i frihetskampen för att frige Nelson Mandela. Senare kom Nelson Mandela vid ett tillfälle 1999 ut på scenen och dansade och sjöng:



Johnny Clegg har med tiden fått sin rättmätiga upprättelse och betraktas nu som en av de stora frihetskämparna i kampen mot de rasistiska lagarna i Sydafrika.

Clegg har nu en elakartad bukspottkörtelcancer och har genomgått flera behandlingar, men är nu så pass dålig att han måste sluta uppträda. Men först är han ute på en avskedsturné.

Läs mer här:
A poignant farewell from Johnny Clegg as he prepares his 'final journey'.

Jag hoppas att Clegg får ett fint avsked från scenen och att han mot alla odds blir bättre. För mig har han alltid varit en av de artister som gjorde att jag fick upp ögonen för internationell folkmusik, senare kallad världsmusik. Julukas skiva "Scatterlings" blev omvälvande för mig och är än idag en av de skivor som jag ständigt återkommer till.




söndag 10 september 2017

Walkabouts live-konsert

Just nu lyssnar jag mycket på The Walkabouts, bandet som av någon obegriplig orsak aldrig blev så stora som de tveklöst borde ha blivit...

Jag kan inte få nog av Carla Torgerson's sympatiska röst, inte heller av Chris Eckman's skrovliga stämma. Suveräna låtar och ibland ett drag som bara den, ibland lugnt och känsligt...

Här en hel konsert med Walkbouts från 1996:



Från introt på "The Lights Will Stay On", till sista tonen på "Train to Mercy", så är det här ruskigt bra...! Missa inte...!


onsdag 6 september 2017

"Pain" - Inte "Thing"...!!

Jackson Browne tydliggör ovan kärlekens gåta på några rader...

Dessa fyra rader har tröstat, förklarat, värmt och ingett nytt hopp åtskilliga gånger i mitt liv. Från låten "The Times You've Come" från andra skivan "For Everyman".

På nätet, och till och med i notböcker, har ordet "pain" många gånger bytts ut mot "thing"...
Det är som att sätta solglasögon på Mona-Lisa...

Det får bara inte vara så att det är "thing", tänkte jag under flera år... Dessa rader som betytt så mycket, nej....!

Så, när jag träffade Jackson i Stockholm sommaren 2015 så frågade jag helt enkelt honom och han kunde lugna mig:
- It is "pain"...!!

Så nu får det stå "thing" hur mycket det vill, fast det är ju lite synd att så många inte förstår dessa ords magi.

Mitt liv hade varit betydligt fattigare och mer obegripligt utan dessa fyra rader...

Ofta brukar Bonnie Raitt sjunga andra-stämman, men här är en sällsynt solo-version från 2004:




måndag 4 september 2017

Ny liveskiva med Jackson Browne

Det finns dagar då tröttheten och allt grått plötsligt bara försvinner...
Den här nyheten gjorde mig betydligt piggare:


Den första riktiga officiella live-utgåvan av Jackson med band: "The Road East - Live In Japan" släpps 4:e oktober. Inspelad i Japan 2015 med Val, Fritz, Jeff, Bob och Greg...

Visst, det släpptes en live-skiva kallad "Best of Live" 1996 i Australien och två år senare även i Japan. Båda gångerna i begränsad upplaga som extra bonusskiva till "Looking East" respektive "The Next Voice You Hear". En helt ok samling, som dock innehåller det värsta kulturella mordet i skivhistorien...!

"Take It Easy" finns med och mot slutet hör man hur de börjar spela introt på vad som troligen är en fantastisk version av "Our Lady of the Well", och då... DÅ TONAR MAN...! Det är som att sitta på en lyxig restaurang och de plockar fram en måltid du bara kan drömma om och just när du ska sätta gaffeln i härligheten så bär de bort den och kommer in och förklarar att det blir inget alls att äta...

Jag har inte fått låtlistan till den nya live-utgåvan ännu, men visst finns det hopp om en hel del oförglömligt...

Plötsligt känns hösten riktigt mysig...!


söndag 3 september 2017

Allison och Shelby - kristallklart...!



Systrarna Allison Moorer (som jag lyssnat mycket på) och Shelby Lynne (som jag inte bekantat mig så mycket med) har gjort sin första skiva tillsammans och jag finner enkelhet, tydlighet och en jädra massa känsla....!!

Stämmorna sitter som bara syskon kan åstadkomma...

Jag är fortfarande mest förtjust i Allisons mörka kraft, när hon tar i så det knakar, för att i nästa stund sjunga så kusligt bedårande, men här finns fler sidor av hennes konst...




lördag 2 september 2017

Att någon gång förstå...


Kloka ord av Christine Hellqvist och fin bild av min son Martin. Det lilla jag gjort är att jag mixat ihop det hela...

Fick just goda nyheter av Christine: Hon och Mats Klingström ska spela ihop igen i Göteborg den 1 november.

DET borde man ju inte missa....