På väg ut ur mataffären mötte jag idag en ung mamma med två tvillingar i en bred vagn.
Den ena säger högt och tydligt:
- Mamma, han är gammal...!
Det må så vara, men jag känner mig yngre både till kropp och själ än jag gjorde för några år sen. Trots allt som hela tiden förändras till det sämre så finns det ändock alltid mer att glädja sig åt...
Jag är urbota trött på hur några penningblinda parasiter förstör skog och natur, trött på hur kommunen jag jobbar för bara ser allt i utgifter och säger upp personal och gör så att redan hårt pressade anställda mår ännu sämre. Överallt denna blinda tro på pengar, cash och tillväxt. En tro på att ännu mer av det som skapade problemen också ska lösa dem...
Jag är trött på alla missförstånd, uttråkad av alla ytliga TV-program och denna intetsägande underhållning, trött på all stress runt omkring mig, även om den sällan biter på mig.
Jag är också trött på alla tillkortakommanden, trött på att bli besviken, trött på att inte nå fram när jag verkligen vill det, trött på hjärtats vimsiga virrande hit och dit, trött på att vara trött...
Mitt ibland allt detta möter jag nya vänner som berör mig och sprider glädje in i varenda fena i min gamla kropp. Jag har insett hur jag kan få min trötta lekamen, och därmed också hjärta och själ, att må bättre med hjälp av lite yoga. Jag har vänner som spontant skickar små uppmuntrade SMS och mail med kommentarer som värmer ändå ut i lilltånageln. Jag hör ny musik som touchar mina finaste strängar inombords. Jag blir varm av att jag kan få ihop några ord till något meningsfullt... Jag kan ta en klunk whisky och inse hur gott några droppar kan vara. Jag kommer hem och möts av blommor som knoppas och slår ut, även i år... När jag går ut på balkongen på morgonen för att välkomna ännu en ny dag så sjunger fåglarna obehindrat, de bara är och jag bara är, jag med...
Gammal,.. ja, så är det väl, men... kanske med andra mått, yngre än någonsin... Så känns det faktiskt...!
Två kanadensare, välkände Neil Young från BBC 1971 och inte lika uppmärksammade Murray McLauchlan sjunger båda om åldrandet och den vardagliga tristessen, men också vad det oväntat kan tillföra och hjälpa oss människor med... Gemenskap, nya möten och nya insikter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar